Originaltitel: Gravity’s Rainbow
Författare: Thomas Pynchon
Utgivningsår: 1973
Tryckår: 2000
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 902
Förlag: Vintage Books
ISBN: 978-0-099-53321-4
Det tog lång tid innan jag vågade ge mig på Thomas Pynchons postmodernistiska kultklassiker Gravity’s Rainbow. Jag drar mig sällan för att läsa böcker jag är intresserad av – och intresserad var jag definitivt – men ändå fanns det två mycket avskräckande aspekter som gjorde boken till snarast oöverstiglig: längden och den påstådda förvirringen. Efter The Crying of Lot 49 kändes steget inte så långt, men ändå dröjde det nästan åtta månader till innan jag började läsa. Och mina förväntningar besannades, både de bra och de dåliga.
Jag tänker inte bemöda mig med att försöka beskriva handlingen, jag är inte ens säker på att jag uppfattat den helt och om jag läser sammanfattningen på Wikipedia så känner jag igen en del, men den känns platt, ofullständig. Och den avslöjar absolut ingenting som skulle kunna förstöra läsupplevelsen, så ett gott råd är att läsa den artikeln till en början. Hur som helst, Gravity’s Rainbow är ett mastodontverk med ofantliga mängder karaktärer, stickspår och situationer som binds samman av temata som konspirationer, psykologi och frågan om det finns fri vilja eller om allt är förutbestämt. Även om jag utan problem kan peka ut när varje ämne behandlas är jag väldigt långt ifrån att kunna forma en helhet av boken. Den är i mångt och mycket för komplex att hålla reda på utan att föra omfattande anteckningar. Lyckligtvis finns det en wiki som berör det mesta rörande Gravity’s Rainbow. Det kan mycket väl komma till användning.
Nå, det som är enklast att sätta fingret på, och därför är möjligt att behandla, är de övergripande tendenserna och de litteraturtekniska aspekterna. Om vi börjar med tendenserna, eller stilen om man så vill, är förvirringen – drogruset – det som gör att det inte går att hålla ordning på någonting. Allting berättas i ett omvälvande tempo utan att ge mig andrum att fundera på vad jag läst, tvärtom börjar man i en ände av en tråd och innan man vet ordet av är man någon helt annanstans utan att ha en aning om hur man hamnade där. Det känns lojt och tillbakalutat och på något sätt är det inte riktigt meningen att man ska hänga med. Det känns väldigt bångstyrigt och på samma gång uppfriskande, något som välkomnas i lagoma doser. Problemet är att 900 sidor inte är en lagom dos och efter att ha suttit med texten ett bra tag börjar jag tröttna, önska mig till nästa bok jag ska läsa. Det är inte bra och verkligen inget som bidrar till läsningen. För mycket av samma sak, tyvärr.
Däremot är Pynchons språk och teknik otrolig. Han blandar humor (gärna genom obsceniteter, vilket man kan tycka vad man vill om) med svåra ämnen utan att det blir det minsta konstigt. Det hela berättas ur många olika perspektiv, som givetvis är helt omöjliga att hålla reda på. Ibland är det kort och koncist, ibland är det långt och utsvävande, ibland är det bitar som tagna ur ett drama, på det kryddat med sånger och limerickar. Thomas Pynchon vet vad han håller på med, även om ingen annan har den minsta aning, och det är beundransvärt.
Gravity’s Rainbow är för lång. Så enkelt är det. Den är inledningsvis mycket bra, men ju fler sidor jag betar av i samma stil desto mer tröttnar jag. Kanske hade jag tjänat på att dela upp läsningen i flera omgångar, men jag är osäker på om det hade höjt helhetsomdömet särskilt mycket. Missförstå mig dock rätt, Gravity’s Rainbow är en bra bok – läsvärd? Absolut! Viktig? Utan tvekan! – men är man inte väldigt intresserad av Thomas Pynchon, postmodernism eller knarkiga skildringar av andra världskrigets senare år så är det frågan om det alls är värt besväret att läsa den. Man ska åtminstone inte påbörja den utan att ha läst något kortare av Pynchon för att se om det är något som passar en.