Originaltitel: Karlstad Zoologiska
Författare: Hanna Hellquist
Utgivningsår: 2009
Tryckår: 2009
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 265
Förlag: Albert Bonniers förlag
ISBN: 978-91-0-011847-1
När jag blir gammal, får barn och barnbarn och med nostalgin skimrande i ögonen ska berätta om böcker från när jag var ung kommer jag med visst vemod minnas pappa-trenden från slutet av 00-talet. På den tiden då alla – många – fick för sig att nu sjutton gubbar ska jag skriva om min pappa. Åsa Linderborg gjorde det riktigt bra i Mig äger ingen. Alex Schulman och Stig Claessons son som jag inte minns namnet på gjorde det utan att fastna på min radar. Nobelprisvinnaren J.M.G. Le Clézio stod för trenden i utlandet med Afrikanen. Trenden kändes menlös, uddlös. Och så var Hanna Hellquist där med en bok som visserligen inte bidrog till särskilt mycket till genren eller litteraturen i allmänhet, men som på ett mycket märkligt sätt lyckades bli lite av en kompis under tiden jag läste. Någon som berättade allt för en, någon man ville berätta allt för.
Karlstad zoologiska är Hanna Hellquists bild av sin pappa som var djurtokig och på många sätt, av boken att döma, unik. Även om hennes pappa verkar varit en färgstark personlighet så är det inte det som gör boken intressant. Han skulle kunnat vara vem som helst, och det är ändå honom boken är tänkt att handla om. Men nej, genom Karlstad zoologiska känner jag hur jag kommer nära Hanna Hellquist och jag tror mig förstå henne. Hennes öppna och personliga beskrivning av sin barndom och ungdom, av full förståelse och oförståelse, av relationer och roller, gör ett mycket större intryck på mig. Jag kan känna igen mig och det känns inte så hopplöst att försöka få rätsida på sin egen ungdom. Det gör Hanna Hellquist väldigt, väldigt bra.
Men jag kan inte säga att jag är särskilt imponerad över det andra hon vill berätta, inte heller över hennes språk. Det är personligt och känner man till hennes krönikor i Dagens nyheter så vet man ungefär vad man får. Intrycket blir lite ryckigt och är säkert menat att vara lättsamt och personligt. Det fungerar inte särskilt väl här, då är det bättre i hennes krönikor, speciellt eftersom hennes ämnen då brukar vara intressantare.
Karlstad zoologiska är en trivsam och trevlig bok, men sådana finns det många och bättre och den här lämnar inget bestående intryck, egentligen. Personen Hanna Hellquist är däremot betydligt intressantare, även om jag nog hellre lär känna henne bättre genom radio och krönikor än i fler böcker. Det är hon bättre på. Och det är vad jag med nostalgin i ögonen kommer säga till mina barn.