Jag läser i skrivande stund Mattias Ronges debutroman Tittaren som snart släpps på Ordfront, och när jag läser den slås jag av ett fenomen som är störande bortom rimlighetens gränser. Den billiga sorten cliffhangers (vilket, bör noteras, inte nödvändigtvis har med böckernas övriga kvalitet att göra).
Det finns nämligen två sorter. Den första är den som i slutet av ett kapitel, ett avsnitt eller vad det nu kan tänkas vara, presenterar en omvälvande händelse vars konsekvenser är intressanta och gör läsaren eller tittaren nyfiken på hur huvudpersonerna kommer att reagera. Det här är den bra sorten och den kännetecknas av att saker presenteras i slutet av kapitlet eller avsnittet.
Den andra sorten, en styggelse inom populärkulturen (ivrigt praktiserad av Dan Brown för övrigt), kännetecknas av dess billiga lättvindighet. Istället för att anstränga sig för att bygga upp en hel situation som vädjar till läsarens intresse för handlingen eller huvudpersonerna, bygger man upp en halv – och betydligt mindre intressant – situation och sedan utelämnar hur det slutar. Om den första typen avslutar sina kapitel med ”och han hittade sin bror död i sängen, och det skulle för alltid förändra honom” så avslutas den andra typens kapitel med ”och han hittade något, och det skulle för alltid förändra honom”. Glasklar skillnad.
Den andra sorten lider av dåligt självförtroende, som om författaren inte helt och fullt tror på sin egen berättelse, att berättelsen i sig inte ska lyckas fånga läsaren. Istället appellererar man till vanlig bondnyfikenhet, skvallernerven. Man har inget intressant att berätta så man låter helt enkelt bli att berätta det så att läsaren först fyra kapitel senare får reda på att det inte fanns något intressant.
Och jag kan bli så arg på det. Jag blir inte nyfiken, jag blir uttråkad. När det sjätte kapitlet i rad avslutas med att något inte berättas så börjar jag undra om det överhuvudtaget är något som berättas. Det känns billigt och det är ett otyg som författare gärna för sluta upp med, omedelbart.