Originaltitel: White Noise
Författare: Don DeLillo
Utgivningsår: 1984
Tryckår: 2002
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 326
Förlag: Picador
ISBN: 978-0-330-29108-8
Don DeLillos White Noise är en bok som jag ofta kommit i kontakt med eftersom den är ett ofta omtalat verk inom många litteraturvetenskapliga perspektiv. Den framstår därför som mycket mångfacetterad och kändes därför given att läsa. Men det dröjde ett tag, men å andra sidan var den väl värd väntan, för White Noise är en mycket intressant bok med fantastiskt många lager, däribland den skolboksliknande presentationen av postmodernismens tematik, kunskapsförvirringen och historieskrivningen, för att ta några exempel.
Jack Gladney och hans fru Babette lever ett vanligt liv med sina barn från sitt eget och andra förhållanden, men båda är de snarast sjukligt besatta av tanken på att dö. Vem-ska-dö-först?-kommer-jag-klara-mig-om-det-inte-är-jag?-och-hur-ska-vi-hantera-vår-dödlighet?-det-går-aldrig! Jack instiftade Hitlerstudierna på College-on-the-Hill och tillsammans med Murray har han ett seminarium om bilkrascher och döda kändisar vilket starkare aktualiserar frågan om dödligheten.
Det är en fråga som förmodligen tar väldigt mycket mer tankekraft hos folk än vad den egentligen förtjänar. Och det är inte helt enkelt, men Don DeLillo lyckas med konststycket att inte bara skriva en jobbigt och tankeväckande bok, han gör det dessutom med en fantastisk fingertoppskänsla när det gäller att parodiera samhället i stort (och USAs samhälle i synnerhet, rimligtivs) med dess informationsöverflöd (märkväl att boken skrevs 1984). Det är en humoristisk skildring som jag inte kan låta bli att ta till mig till fullo. Samtidigt måste man akta sig noga för att ta White Noise seriöst, för utan vetskapen om att det är en satir är det väldigt mycket som kan sticka i ögonen. För mig känns det dock uppenbart och därför uppskattar jag det också mycket.
Språket är rappt och lätt, trots det känns det som att varje ord är valt med stor omsorg. Det är effektivt, säger mycket utan att säga för mycket. Det finns otaliga exempel både på hans språkliga ekvilibrism och på hur han lyfter fram sina problem. Jag har dock valt följande passage från när Jack går på tyskakurs:
There were strained silences before and after each lesson. I tried to make small talk, get him to discuss his years as a chiropractor, his life before German. He would look off into the middle distance, not angry or bored or evasive – just detached, free of the connectedness of events, it seemed. When he did speak, about the other boarders or the landlor, there was something querulous in his voice, a drawn-out note of complaint. It was important for him to believe that he’d spent his life among people who kept missing the point.
”How many students do you have?”
”For German?”
”Yes.”
”You’re the only one I have for German. I used to have others. German has fallen off. These things go in cycles, like everything else.”
”What else do you teach?”
”Greek, Latin, ocean sailing.”
”People come here to learn ocean sailing?”
”Not so much anymore.”
Fantastisk inledning till samtalet och ett avskalat, skönt meningsutbyte som säger väldigt mycket. Jag kan inte låta bli att fascineras. Det gör förstås att både White Noise som bok och Don DeLillo känns som något jag utan tvekan kan rekommendera. White Noise känns tämligen tidlös och tyvärr blir den nog mer och mer aktuell för varje dag som går. Jag hoppas Don DeLillo håller lika hög kvalitet i övrigt.