Rebecca Solnit, omslag formgett av James Jones
174 s. Granta 2025 (2025)
Vid det här laget har jag läst nästan alla böcker i essäisten och aktivisten Rebecca Solnits (f. 1961) produktion som sträcker sig över 35 år. Hon är alltjämt en röst jag aldrig tröttnar på och en vars nya verk jag kommer stå på kö för så länge hon skriver. Men det är också tydligt att hennes böcker går att dela upp i två typer: de som är tänkta som och skrivna för att vara en bok från början och de som samlar texter skrivna över tid i andra sammanhang. Hennes senaste, No Straight Road Takes You There, tillhör det senare slaget.
Samlingen som har undertiteln ”Essays for Uneven Terrain” bygger vidare på hennes tankar kring hopp, förändring och folkrörelse i förhållande till de två ämnen hon i huvudsak behandlar: klimatförändringar och feminism. Det gör hennes texter uppenbart relevanta, förmodligen mer relevanta än någonsin. Samtidigt befinner vi oss i ett politiskt och social samhälle som spinner för fullt nu. Det gör att en del av texterna, trots att de är skrivna de senaste fem åren nästan blivit daterade, vilket de ju i princip hade kunnat vara även om de skrevs mellan 6-12 månader sedan.
Det nya stråk som jag har lättast att ta med mig ur No Straight Road Takes You There handlar om långsamhet. Redan tidigare har Solnit diskuterat förändringsarbete utifrån att förändringarna kommer med fördröjning. De frön som sås behöver tid och näring till att bli en del av det allmänna medvetandet. I den här boken börjar hon hos en violinist.
David Harrington har sina 50 senaste år spelat på en fiol byggd av gran och lönn 1721, innan alla de revolutioner som lagt grunden till moderniteten. Innan ångmaskiner, frihet och broderskap, innan folkhem och IT (ja, även långt innan Charles Babbages differensmaskin). Förundrad beskriver Solnit instrumentet: ”It felt like a messenger from the past and an emblem of the possible, both a relic and a promise.” Med alla skogar vi ödelägger känns en konsert som en fred mellan människa och träd. I en senare text ser hon sig själv som en sköldpadda på en fest för dagsländor.
Events, like living beings, have genealogies and evolutions, and to know those means knowing who they are, how they got there, and who and what they’re connected to. If you follow them in either real time or the historical record, you can often see power that emerges from below and ideas that move from the margins to the center. You cna see how it all works. Yet, these trajectories and genealogies are often left out of the news, the conversation, and, apparently, the conception of how something came to pass.
Solnit har inte mycket till övers för misströstan, men om man betraktar en ensam punkt i samtiden är det inte konstigt om det ser ut som att allt är skit. Då misstar man sig kring förändringarna som skett och som flyttat samhället i en riktning, om än med motstånd, uppoffring och saktmod. Den värld suffragetterna verkade i är annorlunda mot den 1960-talsfeministerna såg och i dag har vi nått ännu längre. Men vägen dit har inte varit rak, murar har rests som man behövt bygga runt eller över, och vägen har ingen slutpunkt vi känner till. Det Solnit lyfter fram är att de progressiva för eller senare tycks få rätt även om det definitivt inte alltid känns så.
Som vanligt lägger jag ifrån mig Solnits utläst No Straight Road Takes You There med en känsla av hopp och bestämdhet. Det är en fin effekt att ha på sin läsare. Samtidigt har den samma problem som i princip alla hennes textsamlingar (och essäsamlingar i allmänhet), det känns spretigt och i kanske ännu större utsträckning, som att texterna inte harmoniserats. Som boende utanför USA och utanför nöjesvärlden är det förmodligen svårt för mig att förstå exakt vilken hörnpelare Harvey Weinstein var i nöjesindustrin och vilket symbolvärde det har att han nu enbart klär i orange. Att det är stort blir tydligt i och med att även denna har flera texter om honom och det helvete han ställt till med för så många.
För den som inte läst så mycket Solnit brukar jag rekommendera någon av de sammanhållna böckerna i första hand, men No Straight Road Takes You There liksom de andra essäsamlingarna är alla lämpliga ingångar för den som vill känna av lite av det Solnit gör så bra.