Mia Couto, i översättning av David Brookshaw, inläst av Kevin Kenerly och Lisa Reneé Pitts
6 h 36 min. Blackstone Audio 2015
I original på portugisiska A confissão da leoa (2012)
I romanen Confessions of a Lioness tar den moçambikiske författaren Mia Couto (f. 1955) inspiration från sitt arbete som fältsekreterare kring miljöfrågor i norra Moçambique. Berättelsen är dock mer poetisk och med ett magiskt skimmer som verklighet sällan bidrar med i någon större utsträckning.
Den lilla byn Kulumani drabbas av en märklig plåga. Det sägs att lejon tar byns kvinnor som byten, nu senast Silência vars begravning vi först får bevittna. För att råda bot på detta anlitas Archangel ”Archie” Bullseye för att jaga rätt på lejonen som attackerar människorna. Vi får följa berättelsen genom Silências yngre syster Mariamar och Archie vars bevekelsegrunder till att utföra uppdraget har mycket lite med lejonen att göra och allt att göra med att han är galet förälskad i sin brors fru (brodern som länge suttit på mentalinstitution, för övrigt).
De båda berättarna ställs inför sina egna spegelbilder och det är inte uppenbart, åtminstone inte till en början, vad de ser. Archie gör sällskap till byn med författaren Gustavo Regalo som ska rapportera om jakten, men de finner sig snart suktandes efter den andres vapen. För Mariamar som är förälskad i Archie tycks hon ha mer gemensamt med de lejon som jagar än med de övriga människorna i byn.
Figurerna Archie och Mariamar har distinkta röster. Framför allt Archie har en drastisk ton som jag har väldigt svårt att inte tycka om, i synnerhet mitt i den identitetskris som uppstår när det visar sig svårt för honom att trycka av skott mot lejonen. I en tid då litteraturen tycks kräva allt mer konkretion är det uppfriskande att läsa där även en litterär och poetisk form får ta plats i sin egen rätt. Sannolikt (och paradoxalt) gör det Confessions of a Lioness mindre intressant för många, som om det litterära i litteraturen inte är så himla viktigt.
I min bokresa runt jorden var mitt sikte inställt på Couto sedan länge, men i stället för Under frangipaniträdet (1996) som finns översatt till svenska blev det denna och det skulle förvåna mig mycket om Confessions of a Lioness var det sista jag läste av Couto.