Originaltitel: Die Ausgewanderten. Vier lange Erzählungen
Författare: W.G. Sebald
Översättare: Ulrika Wallenström
Utgivningsår: 1992
Tryckår: 2002
Originalspråk: Tyska
Sidantal: 219
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 91-46-18191-1
W.G. Sebald, hävdar jag ofta, är den författare som jag oftast återkommer till när försöker skriva själv. Inte för att jag vill härma honom, hans stil är för säregen och – vill jag hävda – för långt från min egen (även om jag ibland kan komma på mig med att försöka efterlikna den när jag skriver småsaker. Nej, det är något med hans förmåga att observera världen och berätta om det han ser, som gör ett outplånligt intryck på mig. Så har det varit i Saturnus ringar och Svindel. Känslor, och så är det även i Utvandrade som jag nog tycker är starkast av de tre jag läst.
I Utvandrade söker W.G. Sebald utforska några från Tyskland utvandrade vars banor han på olika sätt korsar (till viss del för att även han var utvandrad). Uppdraget är prestigelöst, men trots det utfört med stor varsamhet och värme. Trots att personerna är ganska olika – kirurgen Henry Selwyn som var Sebalds hyresvärd i början på 70-talet, Paul Bereyter som var hans lärare i skolan, gammelmorbrodern Ambros Adelwarth och konstnären Max Aurach – blir det snart uppenbart vad de har gemensamt, inte bara med varandra utan till viss del med författaren: ensamheten. Alla har de sökt eller tvingats till ensamhet och på något sätt funnit sig i det genom projekt, resor eller intressen. Det känns aldrig tragiskt, vilket är rätt viktigt.
Till skillnad från de andra två böckerna jag läst av Sebald känns Utvandrade mindre splittrad. Även om historierna inte hänger ihop så är temat tydligt och utsvävningarna mer kontrollerade. Den röda tråden är enklare att följa. Kanske beror det på min läsvana (jag har läst mer liknande texter sedan de andra) och i så fall är ju progressionen bra, förmodligen är det delvis det och delvis de subtila skillnader som skiljer Utvandrade från de andra.
Stilmässigt känner man förstås igen sig. Till en början kan språket, med vindlande bisatser och ord som inte direkt används i dagligt tal, vara en aning svårgenomträngligt, men för mig blir det snart en bagatell som snart glöms bort tack vare hur fantastiskt det är att få läsa Sebalds historier. Språkligt också.
Utvandrade gjorde mig inte mindre påverkad av W.G. Sebald och jag känner hur det vore oerhört häftigt att göra liknande historier och (skenbara?) efterforskningar. Den är det bästa jag läst av honom hittills, och med bara Austerlitz kvar från hans repertoar inser jag att jag snart kommer mötas av en tomhet sprungen ur att det inte finns något kvar att läsa. Därför sparar jag nog den karamellen ett tag.