Originaltitel: Invisible
Författare: Paul Auster
Utgivningsår: 2009
Tryckår: 2010
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 308
Förlag: Faber & Faber
ISBN: 978-0-571-24951-0
Paul Austers senaste roman Invisible mottogs av kritikerna med öppna armar och mina förväntningar var rätt höga dels därför, dels för att Auster tillhör mina favoriter. Därför är besvikelsen rätt stor när jag avslutat romanen som inte är särskilt intressant, inte fångar mig, inte känns smart, inte ställer några frågor (det är inte helt sant) eller som jag, möjligen, inte förstår. Allting mycket olikt den gode herr Auster.
Under en fest träffar då tjugoårige Adam Walker på Rudolph Born, en excentrisk fransosish med häftigt humör och starka åsikter om det mesta, övertygad om sin egen förträfflighet. Några dagar senare erbjuder Born sig att finansiera en tidning som Walker ska producera vilket förstås är helt enormt, men en tråkig incident då Born hugger ihjäl en rånare sätter käppar i hjulet för deras samarbete. Samvetsgranne Walker svär på sin brors grav att sätta dit Born på ett eller annat sätt. Detta berättas genom den biografi Walker mer eller mindre på sin dödsbädd börjar skriva, men vissa delar påstås vara fabulerade, andra fullständigt autentiska. Det är naturligtvis omöjligt att få rätsida på det.
Det sedvanliga postmodernistiska problematiserandet av litteraturen och sanningar finns här, men utan spets. Det går på halvfart och lite som om Auster främst skriver om det för att det förväntas av honom och inte riktigt bryr sig längre (vilket förmodligen inte är sant). Det gör att Invisible känns lite bortslösad, alla förutsättningar i världen finns för att göra något skarpt, men den får lomma iväg med svansen mellan benen.
Paul Auster skriver förstås bra som vanligt, han kan berätta historier även om även det känns lite tamt här. När jag hade läst färdigt upptäckte jag att jag inte markerat ett enda stycke värt att citera, värt att fundera vidare på. Karaktären Rudolph Born är intressant till en början, men blir senare mest platt och tråkig, de incestuösa bitarna (det finns en del sådant, ja) är mest larviga och slutet, ett utdrag ur en dagbok, är bara malplacerat och fel.
Det är sällan jag har varit så besviken när jag läst klart en bok som jag var med Invisible. Den är långt ifrån det sämsta jag läst, förvisso, men det är det absolut tamaste av Paul Auster och det känns väldigt trist.