Rabih Alameddine, inläst av Lameece Issaq
8 h 40 min. Audible Studios 2021 (2021)
Ön Lesbos i Egeiska havet strax öster om det grekiska fastlandet är framförallt känt för två saker: det var hem åt den antika poeten Sapfo (cirka 630—570 f.v.t.) vars knapphändigt bevarade dikter och sparsamt dokumenterade liv lade grunden för ordet ”lesbisk”. Dessutom kom ön att spela en stor roll i mottagandet (för att inte säga förvarandet) av flyktingar från det inbördeskrigsdrabbade Syrien. I just den skärningspunkten befinner sig den Jordanien-födde författaren Rabih Alameddines (f. 1959) roman The Wrong End of The Telescope.
Läkaren Mina Simpson, transkvinna och bördig från Libanon, blir kontaktad av sin vän som är del av en organisation som hjälper migranter i det ökända flyktinglägret Moria. Kan Mina hjälpa till? Hon har aldrig varit så nära sitt hemland på årtionden, men mitt bland alla lyxvolontärer som främst letar motiv till sina sociala medier hoppas hon kunna bidra med något riktigt, göra nytta. Det visar sig vara svårt, för inte ens hennes vän prioriterar det nu när Mina äntligen är på plats. Snart kommer dock en båt med personer som kommer förändra tillvaron rejält. I båten finns Sumaiya och hennes familj. Hon är svårt sjuk men vill inte berätta det för sina nära. I diagnosen och det kringlöpande hemlighetsmakeriet finner Mina och Sumaiya varandra och genom varandra en del av sig själva.
Det finns stort utrymme för svärta i The Wrong End of the Telescope, men jag skulle inte säga att det för den sakens skull är en tung bok. Tvärtom balanserar Alameddine på en knivsudd när han skriver fram Mina och hennes, inte sällan eländiga, omgivning med en oerhörd värme och emellanåt humor. Minas transerfarenheter står inte i centrum varken för berättelsen eller huvudpersonen, i stället blir dynamiken mellan henne och brodern ett av bokens starkaste teman. Samtidigt får flyktingarna som Mina träffar bli mycket mer än datapunkter i statistik eller en folkmassa i en för liten båt. Alameddine skriver fram dem som de människor de är och alltid varit, somliga glada, somliga bestämda, somliga sura och alla med agens och erfarenheter att ta på allvar. Och ja, framför allt kontrasterar dessa individer starkt mot de västerlänningar som kommer till Medelhavet som om humanitär hjälp vore en accessoar.
Berättaren Mina för också en dialog med en konturlös och ansiktslös onämnd författare (kanske Alameddine eller en inkarnation av honom själv, men det är mer en gissning än en slutsats från min sida) om förhållandet mellan litteraturen, författaren och den värld hen verkar i. Någonstans här finns också själva romanens kärna. Det formidabla helvete som Moria var fram till (och under tiden, och efter) det brann ner 2020 är tyvärr inte ojämförbart men icke desto mindre ett mänskligt underkännande. Alameddine är rättfärdigt förbannad och klär genom The Wrong End of the Telescope sin ilska i starkast litterära form. Det är en bok som växer på en och som krupit in under huden på mig, i synnerhet med tanke på de koncentrationsläger som byggs runt om i världen för att göra sig av med de som uttalats icke önskvärda.