Hans Fallada, i översättning av Knut Stubbendorff & Per Lennart Månsson
692 s. Lind & Co 2014
I original på tyska Jeder stirbt für sich allein (1946, 2011)
I ett samhälle där avvikande tankar ses som högförräderi och angiveri är normen finns det få sätt att göra motstånd och de få som finns kan främst röra sig om att behålla sin värdighet när det kanske är det farligaste man har. I Nazityskland fann makarna Otto och Elise Hampel ett sätt. De var båda vänligt inställda till regimen till en början, men av någon anledning (Elises brors död verkar vara det troligaste) ändrade de uppfattning och började sprida små antinazistiska budskap på lappar runt om i Berlin. Förhörsprotokollen med dem ligger till grund för Hans Falladas (1893—1947) roman Ensam i Berlin som gavs ut i förkortad utgåva strax efter kriget men återupptäcktes och utgavs i sin helhet under 2000-talet.
I Ensam i Berlin heter de båda makarna i stället Otto och Anna Quangel. De är fogliga, arbetsamma och oansenliga. När de får besked om att enda barnet dödats vid fronten kliver de rakt in i sina respektive kriser. Den tystlåtne Otto vänder sig inåt, den mer sociala Anna söker samhörighet med sonens fästmö bland andra. Till slut når de ändå fram till planen, samma plan som de verkliga makarna Hempel fullgjorde. Med precision utövar de sitt stillsamma motstånd och under flera är gäckar de polisen som blir alltmer desperat i sin jakt på förrädarna, men trots det gång på gång drar felaktiga slutsatser och kanske mer är bekymrade om hur händelseutvecklingen ser ut än att de ska få några faktiska konsekvenser. Till skillnad från hos makarna Quangel är hos poliserna rädslan för bestraffningar den starkaste drivkraften.
Över de nästan 700 sidor som romanen löper får läsaren en inblick framför allt i förtryckarsamhällets effekt på låt-oss-säga vanligt folk. Fallada själv ansåg det olämpligt att han skulle skriva just den här romanen, han tyckte sig inte ha gjort alls det motstånd som situationen krävt, men samtidigt är det kanske den erfarenheten som gör Ensam i Berlin till en stark berättelse med bäring på våra dagar. Så mycket av tidsandan bygger på rädslor och mobbning och även om några säkert var ignoranta inför omfattningen av regimens terror så blir bilden i romanen att alla, i synnerhet de med någon form av maktposition, visste vad som väntade dem som inte rättade sig i ledet. Några få av romanens figurer behåller sin integritet genom att se förtryckarna i vitögat.
Falladas prosa är emellanåt lite pratig, men jag kommer på mig själv med att för ovanlighetens skull inte störa mig på det. I någon mån väger det upp de hemskheter som här beskrivs. Våld, tortyr, maktmissbruk och misär, den ständiga rädslan att någon ska se, tro sig förstå och skvallra. I dagens allt mer auktoritära samhällen, där åtminstone somliga ska övervakas och lagföras enligt egna måttstockar, blir påminnelsen om att motstånd och värdighet inte bara är en personlig fråga väldigt viktig. Fallada må ha skrivit om Nazityskland och andra världskrigets fasor och även om vi inte befinner oss i en situation som den 1943, snarare 1935 kanske, finns lärdomar att dra. Kanske kan vi undvika att behöva gömma undan lappar om vi innan dess ropar från hustaken.