Miranda Sherman, omslag formgett av Niklas Lindblad
156 s. Pug förlag 2024 (2024)
Det finns så många ställen att börja den här texten på. Jag skulle kunna berätta om min favoritpinne, jag har nämnt den förut (”Jag lekte aldrig krig”, 2013-12-03), brun och precis lagom tjock, lång och tung för att efterlikna den min favorit-turtle Donatello hade men som några storgrabbar i bostadsområdet där jag bodde slängde upp på ett elskåp sedan såg jag den aldrig mer. Jag skulle kunna börja i någon av alla rollspelskampanjer där en tiofotspinne är standardutrustning för varje äventyrare, för hur skulle man annars kunna peta på saker för att se om det finns fällor? Eller alla puh-pinnar som släppts från broar (i synnerhet runt Myrflodammen) i hopp om att just min skulle komma först.
Att något så enkelt som en pinne har en plats i mitt hjärta är inte så konstigt, och skrapar man på ytan visar det sig att många andra har liknande berättelser nära till hands. Därför var det med lätt förhöjd puls jag plockade upp Miranda Shermans supersnygga bok Pinnar i hopp om att det skulle vara mer eller mindre den perfekta boken. Svårinfriad förväntning, skulle det visa sig.
Sherman är mångsysslare med fokus på design av olika slag. Under en särskilt tung period med utmattningssyndrom och sjukskrivning hörde hon David Druid och Linnea Wikblad prata pinnar (och just om att ”hitta en riktigt bra pinne”) i Morgonpasset i P3 och lyssnarna bidrog med sina mest barnsliga (läs: mänskliga) berättelser om hur dessa godtyckliga trädrester påverkat dem. Där och då föddes idén till boken Pinnar.
Pinnar är en lättsam bok med små och mindre betraktelser om pinnar och människans relation till dem, pinnrelaterade recept och inte minst en klassificering av olika typer av pinnar, från Donatello-pinnar till pistolpinnar. Sherman pekar på att pinnen varit en del av mänsklighetens historia bra länge, med ett fåtal fynd av bearbetade pinnar med över 300 000 år på nacken. Det är en nedärvd och invand rörelse att plocka upp en pinne och genom dess oregelbundna yta kan vi jorda oss. Jag tror att pinnen som kulturellt fenomen har mycket att säga om oss människor och det samhälle vi byggt, men tyvärr upptäcker jag här någonstans att min önskan om en pinnbok skiljer sig från Shermans projekt.
Där jag hade önskat mig en kulturhistorisk och filosofisk essäbok med djupdykningar i långa tankekedjor rörande pinnens plats i våra liv har Sherman i stället gjort en lättsam coffee table-bok som inte utmanar läsaren på något vis. Och det är okej! Att göra en bok med igenkänningshumor är inte orimligt men det är inte riktigt för mig. Sherman snuddar vid något när hon beskriver ”Pinnar i media”. Hon berättar att vad som började som skämt i sociala medier där folk recenserar (”högtravande”) pinnar snart väckte en global rörelse. Att ta något synbart enkelt och betrakta det med allvar är ett gränsöverskridande som jag uppskattar och som, inte minst, speglar det engagemang varje upplockad pinne skapat. Du kan inte leka om du inte tror på leken. Det gäller i synnerhet pinnar.