Originaltitel: Hashiru koto ni tsuite kataru toki ni boku no kataru koto
Författare: Haruki Murakami
Översättare: Eiko Duke och Yukiko Duke
Utgivningsår: 2007
Tryckår: 2010
Originalspråk: Japanska
Sidantal: 218
Förlag: Norstedts
ISBN: 978-91-1-302309-0
Vad jag pratar om när jag pratar om löpning är det närmsta man kommer en memoarbok signerad Haruki Murakami. Det skriver han i alla fall själv och jag är säker på att han menar allvar. Men ödmjukheten åt sidan, boken handlar om väldigt mycket – om löpning, uppenbarligen, men också om författande, om livsfilosofi och om drivkrafter – och det hela vävs samman skickligt.
Haruki Murakami har alltid gått sin egen väg, när han startade en jazzbar visste han ingenting om något mer än att han ville göra det. När han bestämde sig för att börja skriva gjorde han det för att se om han kunde, och första romanen som sedemera vann debutantpris glömde han bort snart efter han skickat iväg den enda kopian av manuset. När han bestämde sig för att springa ett ultramaraton gjorde han det och när han ville testa triathlon gjorde han det ett tiotal gånger. Det krävs en viss typ av människa för att kunna göra så. Även om jag finner en del likheter med min egen inställning så är det mycket jag inte känner igen mig i. Men det är inte dåligt, tvärtom, Haruki Murakami skriver inte för att övertyga mig om att jag borde springa ett marathon per år, han skriver för att den typen av inställning inte bara gäller löpning utan även författande, eget företagande och – för all del – andning. Det är både lärorikt och insatt och jag, som inte är jätteintresserad av löpning, finner mig ändå sträckläsandes.
Och han behärskar genren, det personliga är både väl framställt och väl avvägt. Följande stycke får illustrera det hela:
I regel lyssnar jag på rock när jag springer, även om det blir lite jazz också. Men ska man anpassa löprytmen efter nusiken, tycker jag rock är bäst att springa till. Det är Red Hot Chili Peppers, Gorillaz, Beck eller äldre musik som Creedence Clearwater Revival och Beach Boys. Ju enklare rytm desto bättre. Numera lyssnar de flesta löpare på en iPod medan de springer, men jag tycker bättre om den minidiscspelare som jag är van vid att använda. I jämförelse med en iPod är minidiscspelaren större och rymmer betydligt mindre information, men för mig räcker det mer än väl. Än så länge vill jag inte blanda musik och datorer, på samma vis som jag inte blandar vänskap och arbete med sex.
Som synes rymmer hans text både humor och visdom, personligheter och distans. Och bortsett från att inga sunda människor lyssnar på Beach Boys (eller för den delen kallar det rock!) så är det väldigt angenämnt att kliva in på Haruki Murakamis löparbana och springa med i de 218 sidorna.