Originaltitel: Big Fish
Författare: Daniel Wallace
Utgivningsår: 1998
Tryckår: 2003
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 180
Förlag: Penguin Books
ISBN: 0-14-200427-8
Filmen Big Fish tillhör mina absoluta favoriter, likväl hade jag lyckats undgå att den var en bok från början så när jag fann den bland de utrikiska böckerna på Myrorna höll jag på att sätta i halsen. Kunde det verkligen vara möjligt? Jovisst kunde det det och nu har jag läst den och insett – ännu en gång – att filmer och böcker, även om de bygger på varandra, inte är samma medium. Jag visste det tidigare, förstås, men jag blev återigen påmind. Tyvärr kan den här recensionen fokusera väldigt mycket på relationen mellan boken och filmen.
Big Fish handlar om Edward Bloom, en gammal historieberättare som nu ligger på sin dödsbädd medan sonen William förtvivlat försöker att lära känna sin far innan det är för sent. För hans bild av Edward är färgad av skämt, berättelser och yta – inget djup. Problemet är att Edward verkar helt ointresserad av att göra det lätt för William och vägrar att ta en enda av sonens frågor på allvar. Det är ramen i vilken historierna placeras. Big Fish är en rad anekdoter på allt från en sida till ett tiotal sidor, de hänger inte nödvändigtvis ihop och de för inte direkt den stora berättelsen vidare. Allting är väldigt löst sammanfogat. Det kan förstås vara okej, men likt Edward tycker jag att Big Fish förlorar lite av sitt djup utan en ordentlig handling, lite klister mellan berättelserna. I jämförelse med filmen är det nästan löjligt eftersom den har en riktig handling där allting hänger ihop, knyts ihop.
Språket och fantasin är det däremot inget fel på, det är små söta historier som berättas med mycket värme. Den kyliga stämningen mellan far och son i filmen återfinns inte alls här. Tvärtom, de är väldigt hjärtliga mot varandra och man får anta att det är William som återberättar historierna om sin far när han ska förklara varför Edward var (och kanske är) en stor, stor fisk.
Problemet med Big Fish är att den är sämre en filmen. Så enkelt är det. Big Fish är en bra bok, inget snack om saken, men bredvid mästerverket det kunde ha varit finner jag mig lite besviken. Jag hade förväntat mig något mer, något än mer fantastiskt som skulle skänka historien ytterligare en dimension, inte beröva den detsamma. Det är inte ofta jag rekommenderar någon att se en film istället, och det ska jag nog inte göra nu heller. Däremot uppmanar jag er att läsa boken innan ni ser filmen, om ni har möjlighet. Då kommer ni få två fantastiska historier.