Originaltitel: Mr. Nobody
Regissör: Jaco Van Dormael
Manus: Jaco Van Dormael
Språk: Engelska
Land: Kanada, Belgien, Frankrike och Tyskland
Svensk premiär: 21 november 2009
Längd: 138 minuter
Skulle jag sammanfatta Mr. Nobody i en mening skulle den lyda något i den här stilen: ”Jag har ingen aning om vad det här handlar om, men det är briljant!” Det är just den känslan man lämnas med när alla försök att förstå återigen raserats av en märklig vändning eller ett hopp som man inte var beredd på eller inte kunde förutspå. Vill man förstå är Mr. Nobody inte att rekommendera.
Nemo (Jared Leto/Toby Regbo/Thomas Byrne) är den sista dödliga mannen på jorden. Hans sista dagar i livet följs av miljoner människor, hans sista andetag är stor underhållning. Av någon anledning har Nemo hamnat i en loop, ett virrvarr av tidshopp som tar honom till dagen då han tvingades välja mella sin pappa och sin mamma, sina giftermål, sina dödstillfällen. Det verkar vara många versioner av Nemo i omlopp och alla har de gått väldigt olika öden till mötes. Men känner inte Nemo av de olika jagen?
Det är en tämligen meningslös sammanfattning av handlingen. Jag inser det fåfänga i att försöka beskriva den, men kände mig ändå tvungen att göra ett försök. Det intressanta är att när man väl ser filmen så kanske man inte förstår allting, men det finns ändå en röd tråd och inom ramarna för filmen är det mesta rätt logiskt. Problemen uppstår när man försöker ta det hela utanför dess gränser. Mr. Nobody är en film som får en att tänka och som gör det väldigt jobbigt att göra det. Samtidigt handlar den om val, om drömmar, om ödet. Varje val vi gör påverkar allt annat: fjärilseffekten (en.wikipedia.org/wiki/Butterfly_effect).
Filmen är dessutom en fröjd för ögat, en visuell fest med allt från lätt surrealistiska miljöer, till parodiska, till helt urflippade och helt argylerutiga rum. Jaco Van Dormael har i Mr. Nobody lyckats göra en riktigt filmfest för oss som gillar konstig film. Därför är det kanske inte så förvånande att den inte nått särskilt långt, den har helt enkelt alldeles för hög tröskel och skulle sannolikt, av de allra flesta, dömas ut som på tok för konstig för att ses.
För min del? Ja, jag håller fast vid min enda mening: ”Jag har ingen aning om vad det här handlar om, men det är briljant!”