Max Hebert & Steve Nyberg (ill.)
235 s. Galago 2025 (2025)
Den skånska orten Klippan gjorde sig under 1990-talet påmint för mig två gånger. Dels för att nazister mördade den asylsökande Gerard Gbeyo 1995, dels för trippelmordet 1999. Ett oskönt (säkert oförtjänt) dåligt rykte för en kommun, men också symtomatiskt för en tid jag så innerligt hoppades var förbi, men som nog återkommit och säger mer om 2020-talet än vi vill kännas vid.
I september 1999 hittas tre män mördade, de har skjutits till döds och spåren leder till den självutnämnde musikentreprenören Ricard Nilsson som mot sitt nekande döms för morden på Gert, Stig och Christer. Ett brott vars kraft lämnar sprickor i de anhörigas liv som aldrig ska gå att täppa igen. I serieboken Tre män funna mördade i Klippan har författaren Max Hebert (f. 1982) och serieskaparen Steve Nyberg (f. 1983) pratat med Ricard själv, de anhöriga till de mördade och personer i deras närhet för att se vad som hänt under de 25 år som gått.
Inledningsvis tecknas porträtten över de inblandades liv. Gert var på väg att flytta med sin fru Josefa till Brasilien, det var bara detaljer från att bära av. Hans vän Stig hade precis börjat få upp kontakten med sonen Christer som nu skulle hjälpa honom hitta en bil, och den alltid positive Christer skulle just till att börja sitt liv tillsammans med Helene. Inget av det fick någon fortsättning. Ricard å sin sida var barnet som kom tillbaka knubbig från en tid i USA och blev varse att inget av det som värdesattes ”over there” var värt något bland barnen i Sverige. Besattheten av att visa att han ”var någon” drev honom in i en allt desperatare jakt på pengar och status. Nåväl, det krävs hur som helst ett val: att skaffa sig ett vapen, göra sig beredd att använda det och trycka av med avsikt att döda.
Stigs berättelse är något anonymare än de övrigas, en märklig obalans när han på något sätt är navet kring vilket de andra snurrar. Hebert och Nyberg låter de kvarvarande få berätta vad som upplevs som ganska ofiltrerat och kanske är det här Tre män funna mördade i Klippan bränner som mest. För det finns ett faktum, kanske en orättvisa, i dynamiken brottsling och brottsoffer som kommer i ljuset här. Josefa och Helene fick se sina liv och sina framtider tillsammans med sina partners grusade, oförmögna och, framför allt, utan de insatser utifrån som de skulle behövt för att gå igenom detta på bästa sätt. Samtidigt gjorde den livstidsdömde trippelmördaren karriär med mångdubbla examina och förlagskontrakt. Jag är i grund och botten övertygad om att de flesta om inte förtjänar så åtminstone bör få en andra chans. Där är jag och Ricard Nilsson möjligen överens. Ett samhälle med så få återfallsförbrytare som möjligt är bättre för alla. Det står inte i motsats till att brottsoffer och anhöriga förlorat något som varken pengar eller vedergällning kan skänka dem tillbaka. Och vad gör vi med den insikten?
Tre män funna mördade i Klippan bär denna viktiga fråga, men det blir emellanåt lite enkelt. Ricard skriver i ett efterord att hans ”deltagande” (exakt vilken roll han haft i boken är inte helt tydligt) varit ett sätt för honom att ge utrymme åt de anhöriga ”att komma till tals, att föra fram hur de påverkats och hur deras upplevelse har varit”. Gott så, samtidigt känns det som att blicken ofta panorerar mot honom snarare än att stanna i smärtan.
Hebert och Nyberg kan inte gärna lastas för Sveriges kriminalpolitik och den pessimism jag kan känna när den kommer på tal. Inte heller att jag känner kluvenhet (och genom den här boken riktar strålkastarljuset mot den) inför en fråga som är minst sagt komplex. Jag hoppas mer än tror att Tre män funna mördade i Klippan kan bidra till att vi gemensamt kan hjälpa brottsoffer och anhöriga på ett bättre sätt än för 20-25 år sedan och till att återfallsförbrytarna blir färre.