William Melvin Kelley, inläst av Jay Smooth
6 h 25 min. Random House Audio 2020 (1970)
Det finns mycket att bena ut i den amerikanske författaren William Melvin Kelleys[1. Kelley är för övrigt den som myntade ”woke” i ungefär den betydelsen som nu blivit på tapeten.] (1937—2017) sista roman dunfords travels everywheres och frågetecknen kringlas redan vid titeln. Saknas det inte en apostrof? Eller fler? Huvudpersonen Chig Dunford börjar berättelsen på resande fot tillsammans med ett gäng unga, vita amerikaner som får höra att presidenten har blivit mördad. Chigs vänner brister ut i patriotisk sång och när han inte stämmer in börjar inte bara gängets sönderfall (är Chig inte patriot?), även romanens och språkets. Kelleys bok är en postmodernistisk roman som får tankarna att fara till en av strömningens giganter, Thomas Pynchon (en jämförelse vi får anledning att återkomma till), men har kanske mest gemensamt med James Joyce.
Nå, de ”dunfords” och de ”everywheres” han ”travels” bör nog förstås som just detta sönderfall. Berättelsen växlar mellan honom och Carlyle Bedlow som anlitas av en tandläkare för att förföra dennes fru med mellanspel av febriga medvetandeströmmar. Det skulle sannolikt krävas penna och papper för att helt och hållet hänga med i svängarna vilket många säkert blir frustrerade av (och också gjorde när boken kom). Vad som är dröm och vad som är verklighet är aldrig tydligt och det är heller inte poängen, snarare tvärtom. Å ena sidan är väl allting lika verkligt i den mån en berättelse alls är verklig, å andra sidan förstås verkligheten bara genom språket (enligt ett mycket förenklat postmodernistiskt perspektiv). Chig tilldelas nya namn (Chigyle och Chuggle) och varje nytt namn, nytt nedslag, är en förgrening i berättelsens verklighet. Att det inte påverkade min läsning menligt kan för all del bero på att jag lyssnade på boken snarare än läste den.
Bokens språkliga sönderfall är nämligen ytterligare en barriär som läsaren måste ta sig förbi. Boken är nämligen till stora delar skriven på en betydelsemässigt överlastad engelska, sönderbruten och uppbyggd präglad eller inspirerad av pidgin, kreol och afrikan-amerikansk engelska. Detta stycke från romanens början utgör ett tydligt exempel:
Witches oneWay tspike Mr. Chigyle’s Languish, n curryng him back tRealty, recoremince wi hUnmisereaducation. Maya we now go on wi yReconstruction, Mr. Chuggle? Awick now? Goodd, a’god Moanng agen everybubbahs n babys among you, d’yonLadys in front who always come vear too, days ago, dhisMorning We wddeal, in dhis Sagmint of Lecturian Angleash 161, w’all the daisiastrous effects, the foxnoxious bland of stimili, the infortunelessnesses of circusdances which weak to worsen the phistorystematical intrafricanical firmly structure of our distinct coresins: The Blafringro‐Arumericans.
Att läsa det stycket för mig tillbaka till studierna i litteraturhistoria där svensk diktning från 1600- och 1700-talen skulle läsas, texter från långt innan språkreformer och modernisering. Närapå ogenomträngliga att läsa innantill, men möjliga att begripa och uppskatta lästa högt. Att dunfords travels everywheres är en utmaning för den mest härdade läsaren är ingen skräll. Samtidigt som ordlekar vidgar perspektiven, särskilt ”language/languish” känns som det bär hela romanen, är det en läsning som inte låter hjärnan arbeta ostört. Kanske hade jag givit upp om det inte var för att jag lyssnade på boken. Jay Smooths inläsning blir än mer imponerande när jag tänker på hur trasig språket ter sig utskrivet. Så i stället för huvudvärk fick jag något annat, vilket för oss tillbaka till Pynchon.
Pynchon är en författare som utöver att arbeta i en postmodernistisk litterär tradition (om man nu alls kan tala om en sådan!) också en berättare som lyckas göra litteratur av inte sällan korkade, småsinta eller klantiga personer utan att för den sakens skull göra fars av det. Det är ofta roligt, dråpligt och drastiskt, berättat på ett vis som underhåller utan att döma. Jag upplever Kelleys berättande i dunfords travels everywheres på samma vis. Varken Chig, Bedlow eller någon av de som omger dem upplevs som särskilt kapabla eller kloka personer, men det de själva saknar av personliga egenskaper bidrar författaren med, inte för att lösa något åt dem, snarare för att testa dem och se hur långt deras desperation eller bristande konsekvenstänk kan ta dem. Kelley har dock en utgångspunkt utanför berättelsen än Pynchon.
Kelley upplevde 1960-talets amerikanska medborgarrättsrörelse från första parkett och skriver med en tydlig postkolonial blick. 1966 fick han uppdraget att följa rättgången efter mordet på Malcolm X, något som fick honom att till slut lämna det USA han upplevde, inte utan anledning, fortfarande var djupt fast i en kolonial rasism. Det är i det ljuset dunfords travels everywheres bör läsas.