Det här inlägget är en del av En månads bloggande.
Du presenterade dig aldrig ordentligt. Din entré var tämligen blygsam och kanske var jag den enda i rummet som noterade att du kom. Jag sökte din blick för att bekräfta din existens, du var dock för upptagen av din egen osynlighet för att ge mig den äran. När jag reste mig för att gå och hälsa slukades du av folkmassan och försvann. Handfallen stod jag och undrade vad som just hänt – vad som gjorde att jag inte tilläts söka kontakt med dig.
Det var först långt senare som jag råkade springa på dig.
”Men det är ju du!” sade jag och räckte fram handen. Du tog den, men jag såg förbryllad ut. Inte konstigt, du kunde ju inte läsa mina tankar. Jag ursäktade mig med ett leende och när du tog min hand sade jag mitt namn.
”Martin, alltså?” sade du med ett skratt och bekräftade att du hört vad jag sagt, trots den starka musiken och människorna i rörelse runt omkring oss. Åh, om du bara hade sagt ditt namn, givit mig tillfälle att lära känna dig. Vågat lära känna mig. Det hade kunnat sluta annorlunda. Det hade kunnat sluta lyckligt, men du gav mig ingenting. Ingenting!
Det var tvunget att bli såhär. Jag var tvungen att lära känna dig och ville du inte hjälpa till så fick jag väl klara mig på egen hand. Snart skulle jag komma att veta allt om dig. Även saker du inte ens fick reda på själv.
Du kunde sagt att du hette Natalie. Det hade inte gjort något, det är visserligen inget av mina favoritnamn eftersom det får mig att tänka på mörker, men det fungerar. Du har ju inte valt det själv, dina föräldrar beundrade Natalie Wood så till den milda grad att de döpte dig efter henne. Det kanske var den främsta anledningen till att du inte alls tyckte Ung rebell var en särskilt bra film. Jag håller med.
Lyckligtvis för dig var du inte det minsta lik Natalie Wood.