Det här inlägget är en del av En månads bloggande.
Jag är ledsen att jag stal din väska, men som du förstår var det enda sättet att få tag i den eftersom du knappast skulle ge den till mig frivilligt.
Jag öste ur allting ur din svartvita låtsasskinnväska på ett bord. Det var mest det gamla vanliga: telefon, nycklar, plånbok, våtservetter, en spegel, lite nödsmink, tamponger, en kam, några hårsnoddar och huvudvärkstabletter. Till en början var jag lite besviken, jag hade förväntat mig mer extravaganta saker än så från dig. Det var nära att jag helt tappade intresset och det hade besparat oss båda ett och annat. Undrar var vi hade varit då? Jag hade kanske låtsats att jag hittat väskan, hört av mig och lämnat tillbaka den. Du hade kunnat bli tacksam, erbjudit mig en hittelön jag avböjt och men jag hade låtit dig bjuda på en fika som tack. Du hade sett mig och uppskattat mig och intresserat dig för mig, på ett sätt som du aldrig skulle gjort annars. Kanske hade du velat träffa mig igen?
Nej, du var tvungen att jävlas med mig.
Du var tvungen att spetsa din väska med Zoloft och ett avskedsbrev utan signatur? Det är klart, jag var väl naiv som trodde att du kunde fungera utan piller. Antingen äter man piller för att inget känna eller så känner man ingenting från första början. Är det så vi är tänkta att överleva nu för tiden?
Uppenbarligen inte med tanke på brevet. Hade du tänkt ta ditt vackra liv eller har du stulit brevet från någon annan, så som jag stal din väska? Vad hoppades du finna? Vad hoppades du uppnå? Ägaren är nog minst lika benägen att hänga sig, skära ådrorna till slamsor eller proppa sig full med medicin och lägga sig att somna i badkaret.
Jag vet att det var ditt brev, men jag tänker inte tillåta det.