Katy Hessel, omslag formgett av Tom Etherington
512 s. Hutchinson Heinemann 2022 (2022)
När konsthistorikern E.H. Gombrich (1909—2001) släppte sin The Story of Art (1950) blev den snabbt en universell introduktion till konstvärlden. Och var under många år dominerande. Vad som inte var särskilt häpnadsväckande då (fast kanske faktiskt ändå) var att inte en enda kvinna ansågs av Gombrich rymmas inom de 462 sidor första utgåvan bestod av. Ingen Artemisia Gentileschi (1593—1653), ingen Judith Leyster (1609—1660), ingen Elisabeth Vigée Le Brun (1755—1842), ingen Berthe Morisot (1841—1895). Först i den sextonde utgåvan av The Story of Art (1995) fick den tyska konstnären Käthe Kollwitz (1867—1945) ta (visserligen välförtjänt) plats bland herrarna.
Den brittiska konstvetaren Katy Hessel (f. 1994) bestämde sig för att om inte skriva om historien så åtminstone utöka den, eller ge utrymme åt de konstnärer som inte rymts i den gängse historieskrivningen. Resultatet blev den alldeles utmärkta boken The Story of Art Without Men.
I introduktionen berättar Hessel om sitt eget uppvaknande, om hur hon genom en spricka i fasaden blev ställd inför det faktum att hon själv, trots en kandidatexamen i konstvetenskap, inte med säkerhet kunde nämna 20 kvinnliga konstnärer. När hon började undersöka saken visade det sig att det inte bara låg hos henne. Tvärtom. Underrepresentationen av kvinnor i större konstsamlingar på museer och gallerier visade sitt tydliga språk, och vid ytterst få tillfällen lyftes kvinnor fram med egna utställningar. När frågan om representation lyfts kommer alltid någon och säger: ”näe, du förstår, det fanns inga kvinnliga konstnärer …” (eller en variant därav) och Hessel visar med all tydlighet att det helt enkelt inte är sant. Vad som är sant är att kvinnor genom historien och fortfarande till viss del arbetat i motvind i fråga om att få utrymme att skapa och visa sina konstnärliga uttryck. Det betyder inte att de inte finns och att det inte är många som fått mindre plats än vad deras konstnärskap förtjänat och som för all del föranleder frågan: vad hade kunnat bli om det patriarkala samhället inte tyngt dem nere?
Med start under 1500-talet och vidare till i dag går Hessel tematiskt igenom konsthistorien och lyfter konstnärskap utifrån sina egna förutsättningar. Många av de namn som jag stötte på via konstvetenskapen på Linköpings universitet för snart 20 år sedan dyker upp, men merparten utgörs av konstnärer jag inte stött på. Det är ödmjukande, men Hessel skriver också på ett sätt som å ena sidan bara stundtals påminner om bokens fundament och i stället fokuserar på varje konstnär i sin egen rätt. Å andra sidan är det så många av de namn och verk som passerar förbi som väcker ytterligare nyfikenhet, en önskan om att få se mer, läsa mer, lära mer.
Hessel har genom The Story of Art Without Men gjort en förtjänstfull insats att bidra till en fylligare konsthistoria. Hon har även lagt extra energi på att visa queera och icke-vita konstnärskap, vilket är ytterligare en dimension som visar hur sned vår berättelse allt som oftast är. I bokhyllan ställer jag Hessel bredvid Gombrich och tänker att historien aldrig kommer bli hel, men att varje del som vidgar perspektiven är en pusselbit att vårda.