Som en vidsträckt labyrint sträcker världen ut sig. Det vore synd att säga att varje steg är ett potentiellt felsteg, men det är trots allt hisnande lätt att förvirra bort sig. Tro mig, jag vet det även om jag glömmer det emellanåt.
För att påminna mig om den sadistiska leken har jag valt att pryda min underarm med en labyrint. Den illustrerar den vindlande väg vi alla måste gå, med återvändsgränder och irrvägar, men också med det hopp som ändå driver en vilsen själ. Jag vet att i min labyrint finns en lösning, precis som överallt annars. Jag kan inte börja om, bara resa mig upp för en sekund och välja att hitta ut.