Jag besparade mig skämt i stil med att det går på räls när jag tog den här bilden. Det är knappast ett mästerligt fotografi, men det är ett stycke vardagsdramatik jag inte kan låta bero.
Klockan var strax över tio på söndagmorgonen. Jag var tidig till tåget vilket är något av en bedrift när man bor fem minuter från stationen, men vädret var skönt (de gråa molnen till trots) och jag behövde frisk luft efter att ha tvättat i den dammiga tvättstugan. Hur och varför skon hamnade där kommer jag aldrig få något svar på. Kanske var det en nattklubbsbal där askungen i språnget vid treslaget tappade sin sko. Som den moderna prins jag är tog jag fram kameran och förevigade magin för att blogga om det.
Det är inte svårt att känna att magin försvunnit ur världen, att sagorna stulits och nu visas i 3D och med alla röster på svenska. Det är nedslående och man saknar för ett ögonblick barnets blick som kunde göra en pinne till den viktigaste av ägodelar eller en rhododendronbuske till ett ointagligt fort. Jag tror att jag genom att jag lyckats behålla lite av den blicken genom mitt skrivande och mitt berättande, men samtidigt gör sig sagornas död påmind gång på gång. Allting ska förklaras och förstås, bevisas och betvingas. Det finns ingen plats för fantasi bland dokusåpor och deckare, varför skulle det göra det? Paradoxalt nog efterfrågas något mer lättsmält än ytliga berättelser om gott och ont.
Fantasy-genren var en gång fantasins hemvist. Böcker, film och datorspel stöptes i en form och befolkade nya världen. Trots den uppenbara bristen på begränsningar lyckades genren mättas och idag efterfrågas inte originalitet. Det är farligt, det är inte… Marknadsmässigt.
Jag tror att även om det originella kan te sig hotfullt så behöver vi det nyskapande, det fantasirika, för att röra om i våra horisonter, om inte annat. Får jag det inte på annat håll får jag skapa mig en saga runt en sko på järnvägen där den vackra askungen efter en utekväll missar det sista tåget till Norrköping och sätter sig på perrongen och surt sparkar med fötterna. Av en händelse råkar hon peta av sig sin sko som graciöst faller ner på spåret. Man kan ju inte hämta skon på spåret, tänk om det kommer ett tåg. Hon hinner knappt vända innan hon möter en prins som inte heller är så sugen på att hämta hennes sko utifall det skulle komma ett tåg, istället erbjuder han sig att bära henne. Hon hoppar upp på hans rygg och tillsammans ger de sig ut på äventyr i natten.
Det är knappast originellt, men det är en fin berättelse. Vi kanske får nöja oss med det, i en tid då allting är gjort.