Michael Palin och hans reseprogram må ha blivit något av en klyscha, men det hindrar mig inte från att bli mer än klädsamt inspirerad (det här inlägget torde vara ett bevis för det om inte annat) av det han gör. Efter att ha sett både Around the world in 80 days with Michael Palin och Full Circle (i vilken han tar sig runt Stilla havskusterna) tog jag ett ofrivilligt uppehåll från den typen av serier. Jag är inte säker på att jag saknade dem heller, men jag var uppfylld av äventyrslusta och upptäckarglädje som jag inte riktigt kunde släppa.
När jag nu sett klart Pole to Pole är de gamla känslorna pånyttfödda. Kännetecknande för Michael Palins resedokumentärer är de gigantiska och en smula oförutsägbara projekten: åker han inte runt jorden i Phileas Foggs fotspår så ämnar han ta sig från Arktis till Antarktis – alltid med viljan att utforska och uppleva så mycket som möjligt av vägen. I Pole to Pole börjar äventyret på nordpolen, fortsätter ner genom Europa, över medelhavet och ned genom Afrika utmed kontinentens östkust.
I början av nittiotalet då serien gjordes var varken Europa eller Östafrika några lugna platser. Det märks, för Michael Palin och BBC är inte rädda för att visa det svåra och det tunga. Det är förmodligen det jag uppskattar mest. Liksom Årets bild-utställningen på stadsmuséet i Norrköping, som jag bevittnade i torsdags, kan inte världen skildras rättvist utan en god dos melankoli. Det kan låta cyniskt, men världen är inte en plats för alla som det är nu och jag uppskattar på något vis att det åskådliggörs. I melankolin blir allt väldigt personligt, något som görs extra tydligt i Full Circle (har jag för mig) där Palin får ett samtal om sin fru Helens sjukdom, eller under jorden runt-resan där allt som kan gå fel går fel. Mänskligheten behövs inom reseindustrin där väldigt mycket upplevs som plast.
Jag vill uppleva allt det där. Inte genom tv-serier bara, jag vill vara där. Det är förstås enklare sagt än gjort, Michael Palin har fått med sig en hel tv-kanal i sitt arbete och jag känner inte riktigt att jag är där än. Mina projekt är inte heller lika storslagna: min luffarpromenad genom Sverige vore en bra start och jag ämnar göra den någon gång i en inte alltför avlägsen framtid. (Läser något tv-bolag det här och vill göra något större av det så är jag idel öra.) Jag har mycket upptäckarlust och det vore tråkigt om den gick till spillo.
Michael Palin är förstås i en klass för sig och att göra samma sak som han gjort vore att förstärka den klyscha hans varma nyfikenhet blivit. Samtidigt ser jag spåren av en viss glorifiering bland mina ord. Dokumentärerna är säkerligen tillrättalagda, fiktion om man så vill, men det gör inte så mycket för mig. Jag skulle inte bli besviken om mina egna äventyr tog andra vägar, tvärtom: mina äventyr ger mig nya erfarenheter, lärdomar och horisonter. Det är allt som betyder något.