För några nätter sedan drömde jag om en misshandel. Jag stod i en kö, förmodligen i någon form av affärsinrättning. Det var folk framför mig i kön och de som var bakom ville tränga sig. I sann det-är-viktigt-att-vara-trevlig-anda bad jag dem att vänta på sin tur. Det föll inte särskilt väl ut och de båda gentlemännen började misshandla mig. Rejält. Till en början slog och sparkade de mest och vartefter det fortgick och jag stoiskt och i karaktärsenlig pacifism inte gjorde motstånd knäckte de ben och blodet färgade golv och väggar mörkt röda. En vakt försökte släpa iväg mig, som om jag var problemet, men lyckades inte riktigt.
Av någon anledning som inte var att de båda arga herrarna faktiskt lyckats tränga sig gav de upp och jag kunde hjälpligt krypa fram till kassan, plågsamt dra mig upp i höjd med disken och göra det jag stod i kön för att göra ivrigt ursäktande mig för att jag blodat ned, stökat till och skapat så tråkig stämning. Förlåt, förlåt, jag ber om ursäkt.
När jag vaknade hade jag ont. Ont som om den regelrätta misshandeln inte alls ägt rum i drömmen. Mina ben var visserligen hela och varken blod eller blåmärken syntes, men känslan av att jag fått rejält med stryk tog jag med mig ut i verkligheten när jag slog upp ögonen. Det lustiga var att jag i drömmen inte var rädd och smärtan jag kände när jag vaknade var inte heller färgad av rädsla utan av lugn. Smärtan kändes fysisk (sen förstår jag också att så inte var fallet).
Drömmen fick mig att fundera och jag har fortfarande inte funderat färdigt. Dels påmindes jag om drömmarnas kraft även om jag tidigare främst upplevt att humör följt med mig i uppvaknandet: var jag arg i drömmen har jag ibland vaknat arg. Att även min fysik kan påverkas (om än tillfälligt och nedtonat i jämförelse med drömmens brutalitet) hade aldrig slagit mig tidigare. Det kanske inte är något att lägga vikt vid, men de lucida drömmarnas möjligheter verkar plötsligt mycket mer intressanta. Hur stark är gränsen mellan dröm och verklighet?
Dels har jag anledning att roa mig med drömtydning, hur meningslöst det än må verka. Inte på allvar, men drömmen satte fingret på en del viktiga saker jag inte riktigt kan bortse ifrån. Hur stark är gränsen mellan dröm och verklighet egentligen?