Jag inbillar mig sällan att saker ska vara enkla bara för att de är – i ordets mest moraliskt klingande mening – rätt. När jag slutade äta kött för snart ett och ett halvt år sedan hade jag ofta tänkt tanken, men det krävdes en tjej för att jag skulle göra slag i saken. En tjej och en del vilja. Då kändes det enkelt och hela världen låg framför mig som ett dukat – om än vegetariskt – smörgåsbord. Men med livet är det ju så att det har sina turer och jag umgicks allt mindre med tjejen som fått mig att ta klivet, men min strikta vegetariska kosthållning ville jag ändå behålla.
Idag har jag främst fyra argument mot att äta kött, och ett ynkligt för att göra det. Det lilla ynkliga argumentet ställer dock till problem för mig och jag känner att det är dags att göra ett vägval – på riktigt. Det är därför jag skriver den här texten och det kanske framförallt är därför jag har läst Jonathan Safran Foers Eating Animals för att övertyga mig om att det ynkliga argumentet går att bortse ifrån.
För djurens skull
Jag har brytt mig om djur i omgångar. Som liten var djur det bästa jag visste och ett tag drömde jag om att bli veterinär. Som jag skrivit om tidigare spenderade jag mycket tid bakom kulisserna på Kolmårdens djurpark då, och det gav mig åtminstone en relation till djur. Trots obducerade lodjur och styckade zebror på köksbordet hemma fann jag inte djurhållning komplicerat. Djurparker är väl ganska långt från perfekta, men de är också ganska långt ifrån de rapporter som med jämna mellanrum dyker upp och som visar hur matdjur har det.
Ett tag – vi kan kalla det en fas – påstod jag mig vara animalist. Det var en reaktion mot något, jag har inget minne av vad, men när jag tänker tillbaka på fragmenten av minnen från tillfällen då jag proklamerat att jag bara ska äta kött, skäms jag. Jag var ung och jag förstod inget, men jag skäms likväl.
Idag passerar inte en månad utan nya fall av vanvård och misskötsel av djur. Safran Foer ägnar större delen av Eating Animals till att diskutera djurhållning och de närmast fabriksliknande förhållanden som råder för att köttdiskarna runt om i matvaruaffärerna ska digna av rosa guld. Vittnesmålen i boken är ofta vidriga och även om man kan skjuta ifrån sig skulden dels genom att påpeka att det främst händer i USA som ju trots allt inte är Sverige, dels sympatisera med de arbetare som inte lyckas hålla nerverna i styr under rådande omständigheter, så finns det egentligen inga ursäkter för sättet djurhållningen bedrivs.
Matproducenterna har ett och endast ett mål: maximal vinst. På vägen dit går de bokstavligt talat över lik, många av dem hamnar inte ens i köttdisken eftersom de inte klarat av att drivas upp i det tempo som maximal vinst kräver. De sönderavlade fåglarna har inte benstomme att bära upp de tunga musklerna som ska bli kött, grisar som är sociala och aktiva varelser stängs in i trånga bås där de snart förlorat förståndet eftersom de fråntas möjligheten att vara djur. Exemplen är som sagt många och även om man försöker att göra skillnad på djur och djur kan man räkna med att sättet fiskar föds upp på innebär svårt lidande för dem.
”Men närodlat eller vilt då? De har ju levt ett gott liv!” frågar någon och jag ställer mig frågande till poängen (vilket kommer illustreras ytterligare senare i texten). Personligen har ett starkt argument alltid varit att jag inte tycker om tanken på att något skulle behöva dö för min skull så länge alternativ finns. Att vanskötseln finns och är så utbredd, för att inte säga en del av systemet, är en tanke jag knappt kan leva med. Därför skäms jag över tanken på att jag så oproblematiskt framhöll köttätandets ädla konst som ung och därför har jag inga problem med att inte köpa kött.
”If slaughterhouses had glass walls, everyone would be vegetarian.” som någon av makarna McCartney lär ha sagt.
För min hälsas skull
Det är knappast kontroversiellt att påpeka att de högproteindieter som florerat de senaste åren är en produkt av en västeuropeisk matkultur där de irrationella argumenten för att äta kött välkomnas med öppna armar och att det hälsosamma och välmående blivit en fråga om konsumtion, samt att köttproducenterna och deras ivriga lobbyister inte drar sig från att utnyttja det. Visst har det ifrågasatts, men trots det verkar det finnas ett inneboende behov av att legitimera köttätandet.
Det finns dock två problem.
Det första ligger i köttets egna egenskaper. Genom hög köttkonsumtion ökar kolesterolhalten och ger förhöjda blodfetter vilket i sig kan leda till förträngda blodkärl och åderförfettning (en stabil grogrund för en av de vanligaste dödsorsakerna i västvärlden: hjärt- och kärlsjukdomar). I lagom mängd är det inget problem, men som med all typ av kost är för mycket alltid för mycket. Det finns dock en väldigt stor marknad kring diet och idéer om hur man bör äta och varierad kost utan överkonsumtion verkar vara den rimligaste vägen att gå. Det argumenterar ju dock bara mot det alltför väl tilltagna köttätandet, inte för vegetarianism.
Det andra problemet ligger återigen i hur matproducenterna lyckas skapa matrika djur. Safran Foer bland många andra pekar på hur producenterna konsekvent matar sina djur med antibiotika så att de under sina korta (kyckling: 30-35 dagar; grisar: 12-14 månader) ska förbli friska och resistenta mot alla de sjukdomar som rimligen sprider sig om man håller tusen och åter tusentals djur tillsammans (vilket givetvis inte gäller små gårdar, men de är – som ni nog förstår – i klar minoritet bland det kött vi hittar i köttdiskarna). Antibiotikan håller förvisso djuren friska under deras livstid, men allting tyder på att antibiotikan följer med maten till våra magar och i högre grad gör oss sjukare. Vänta här, om vi får i oss antibiotikan borde vi väl också bli friskare? Nej, inte nödvändigtvis. Eftersom vi räknar med att leva något längre än de flesta djur vi stoppar i oss (rimligen) blir det kontinuerliga knaprandet av antibiotika snarare ett träningsläger för bakterierna som snart kommer bli resistenta mot alla vapen vi har att sätta emot dem. Praktiserandet av antibiotika är lyckligtvis förbjudet i Sverige sedan 1990-talet, men vi verkar tyvärr vara ett undantag i den frågan.
Givet att jag kan få i mig det protein och de mineraler jag behöver från andra håll, finns det ingen poäng i att äta kött. Jag upplever mig friskare och piggare än vad jag tidigare, och om det så bara är psykosomatiskt känner jag att jag kan leva med det.
För miljöns skull
Det finns något bakvänt i att det går åt sex till tjugosex gånger mer energi att producera kött som vi får av att äta samma mängd kött. Produktionen är ett enormt resursslöseri och i en värld kantad av svält är det direkt oansvarigt att låta spannmål och majs gå till köttproduktion snarare än att mätta de svältande. För det är ju ganska uppenbart om man väljer att tänka efter: kött växer inte av sig själv, djuren kräver mat precis som vi. Det är lätt att glömma bort att det krävs uppfödning på vägen till köttdisken.
Det här enorma slöseriet blir inte bättre av den enorma transportkarusell som köttfabrikerna kräver i form av mat till djuren, djur till slakterier, kött från slakterier och så vidare. Det tär på jorden att så ansvarslöst låta bli att hushålla med det vi faktiskt har.
Samtidigt innebär de stora köttfabrikerna att djurens avföring måste ta vägen någonstans. I den bästa av världar hamnar en del av skiten på åkrar i form av gödsel, vilket förstås är ett utomordentligt sätt att använda det på så att inte syntetisk gödning behövs, men givet den extrema mängden verkar det inte troligt att allt hamnar där. Istället (och det här vill jag naivt tro främst är aktuellt i USA, Tyskland och andra stora köttländer) samlas avföringen i stora bad där de inte bara förstör luften för de närboende som inte redan hunnit flytta, och miljön kring bassängerna: grundvatten, vattendrag och så vidare.
Det i kombination med att bara djurens vädersläpp står för en ansenlig del av växthusgaserna gör köttproduktionen till ett miljöspel vi är dömda att förlora. Lite beroende på vem man frågar verkar det vara ett tillförlitligt antagande att köttproduktion och djurhållning är den absolut största boven i klimatförändringsdramat. Å andra sidan: frågar man vissa så verkar inte problemet finnas. Är vi villiga att chansa väntar en spännande framtid.
För mina smaklökars skull
Jag hävdar ofta att kött inte är gott: ”Det är bara krydda.” Det är en sanning med modifikation. Det är helt riktigt att jag under de senaste åren blivit allt mindre förtjust i kött. Redan när jag arbetade på färskvarulager och packade fläskfiléer och smörgåspålägg kände jag kväljningarna när det gått hål i någon köttförpackning – givetvis just den jag ska dra upp ur lådan – och jag får köttsaft över hela mig. Det är tidigt på passet så jag går runt och stinker dött djur resten av arbetsdagen. Redan då kände jag att det här med kött var rätt onödigt.
Maträtter innehållandes kött kan mycket väl vara goda (tro inget annat, mormor), men de argumenten jag skrivit om ovan gör helt enkelt att jag inte förstår varför min personliga smak, som dessutom går att substituera (om det nu är det man vill kalla det) med annat, ska sättas över faktorer som djurens välbefinnande, mitt eget välbefinnande och miljöns välbefinnande. Det är helt enkelt inte en prioritering jag med gott samvete kan göra.
En vän uttryckte att han gärna skulle vara vegetarian, men att det fanns så mycket gott han inte ville missa. Han gör med andra ord andra prioriteringar än jag och låter gourmeten i honom gå före. Jag kan förstå det, och jag kan sympatisera med upplevelsen och smaken som drivkrafter för aktiva val man gör. Jag håller inte med i fallet kött, men jag förstår det.
Ur min synvinkel öppnar begränsningarna upp för kreativitet. Jag tvingas hitta nya favoritmaträtter, nya recept på mat som är bra att frysa och sätter mig själv på prov för att laga så god mat som möjligt när jag ska bjuda andra. Samtidigt finns det mer direkta substitut till kött, vars egenskaper, smak och möjlighet till kryddning påminner starkt om kött fast istället består av soja, quorn eller tofu. Jag känner inte att jag missar något, i fråga om min egen smak…
För mina nära och käras skull
Men det ynkliga lilla argumentet, smolket i min rättfärdiga bägare, är problemet med att äta med andra. Jag vet att jag orsakar min mormor stort (och egentligen irrationellt) huvudbry när jag hälsar på henne och hon vill bjuda på mat. Hon har själv varit vegetarian, men verkar inte riktigt kunna applicera sin tidigare kosthållning på sitt liv idag. Det resulterar i visserligen ljuvlig blåbärspannkaka, men också en god dos dåligt samvete. Jag har inte valt att inte äta kött för att jag tycker det är roligt att vara jobbig. Tvärtom, jag vill vara så lite jobbig som möjligt.
Senaste julen var en pina. Mamma gjorde verkligen ett hästjobb, precis som vanligt, med julmat och firande. Julbordet dignande av allsköns delikatesser, och så den där jobbiga Martins specialkost. ”Får vi äta av det här?” Jag vet att du inte sa det, mamma, men det var så det kändes. Jonathan Safran Foer lyfter frågan, hela anledningen till att han skrivit sin bok: ”If this entire book could be decanted into a singe question – not something easy, loaded, or asked in bad faith, but a question that fully captured the problem of eating and not eating animals – it might be this: Should we serve turkey at Thanksgiving?” På samma sätt ställer jag mig fundersam inför kommande högtider sprungna ur vår köttcentrerade matkultur (för att tala med Lotta Lundgren i Landet brunsås): om jag lovar att laga all mat som jag vill och med mina ingredienser, kommer det göra att jag slipper känna mig som ett missanpassat miffo och att jag inte är till besvär för någon, kanske till och med tvärtom?
Att äta tillsammans är en viktig del av det sociala spelet. Råkar jag göra det jobbigt, obekvämt, så förstår jag en del av det spelet. Jag dikterar till vilka restauranger vi kan gå (de som inte serverar vegetarisk mat går naturligtvis inte att besöka) och vad de som vill bjuda på mat kan bjuda på. Det är påfrestande för alla inblandade, och därför är det ynkliga lilla argumentet inte särskilt lätt att bortse från. Det kanske till och med är så att jag borde bortse från de fyra – om jag får säga det själv – goda argumenten för vegetarianism och anpassa mig efter de sociala strukturerna kring vår kultur?
För mina läsares skull: en slutsats
Jonathan Safran Foer berättar om sin judiska farmor (eller mormor) som överlever andra världskriget i Polen. Vid ett tillfälle har hon rymt, svulten och frusen stöter hon på en rysk bonde som erbjuder henne fläsk. Han räddade ditt liv, konstarerar Jonathan.
”I didn’t eat it.”
”You didn’t eat it?”
”It was pork. I wouldn’t eat pork.”
”Why?”
”What do you mean why?”
”What, because it wasn’t kosher?”
”Of course.”
”But not even to save your life?”
”If nothing matters, there’s nothing to save.”
Jag känner igen mig i farmoderns slutreplik. Det finns så mycket som fungerar så dåligt i den här världen i allmänhet och i matproduktionen i synnerhet. Visst, jag kan äta kött, men det gör också att jag tummar på allting jag tror på och allt värt att kämpa för. Jag säger ofta att jag valt för min skull och att jag inte predikar, men jag skulle ljuga om den är texten inte var skriven lika mycket för att övertyga mig själv som för att övertyga alla andra. Jag tror att världen blir en bättre plats om vi blir bättre på att bry oss och att bry oss om varandra, däri ryms även djuren och miljön. Safran Foer skriver att medkänslan är en muskel som behöver träning och jag kan inte annat än hålla med. Jag försöker att träna min: konditionsträning såväl som styrka, flera gånger per dag. Att göra ett aktivt val med mina argument som grund blir då genast mycket enklare.
Samtidigt är det svårt att dra gränsen. Vissa drar gränsen vid fisk och skaldjur (”Tråkiga kräftskivor annars!” Jag funderar på att bjuda in till pumpaskiva.) och jag drar gränsen vid ost och ägg. Jag förstår att höns och kor gjorda för att producera så mycket som möjligt dras med i princip samma problem som det jag beskrivit ovan. De kanske inte dör för min skull, men de kan mycket väl leva ett plågsamt liv för mig. Jag har inte rett ut det än, men det kommer i sinom tid. Tills dess kommer jag fortsätta att vara ett gott och inspirerande exempel och jag lovar att laga god och inspirerande mat så att fler kan göra mig sällskap och göra en del av världen till en bättre plats.
Vidare utforskande
Geyrhalter, Nikolaus. Vårt dagliga bröd/Unser täglich Brot/Our daily bread (film). 2005
Landet brunsås (tv-serie). 2010-2011
Lindegren, Erik. Walls of Glass (fotoutställning). 2008 [wallsofglass.se]
Lynas, Mark. Six degrees (bok). 2007
Lövin, Isabella. Tyst hav (bok). 2007
Nilsson, Mats-Eric. Den hemlige kocken (bok). 2007
Nilsson, Mats-Eric & Ennart, Henrik. Döden i grytan (bok)
Safran Foer, Jonathan. Eating Animals (bok). 2009
Schlosser, Eric. Fast Food Nation (bok). 2002