Jacqueline Harpman, i översättning av Ros Schwarz, inläst av Nikki Massoud
6 h 10 min. Echo Point Books & Media 2024
På svenska Hon som aldrig kände männen, Wahlström & Widstrand (1996) & Jag som aldrig känt en man, Albert Bonniers förlag (2025)
I original på franska Moi qui n’ai pas connu les hommes (1995)
Belgiska Jacqueline Harpmans (1929—2012) dystopiska roman I Who Have Never Known Men skrevs redan på mitten av 1990-talet och blev visserligen hyllad då men fick i våras större uppmärksamhet på TikTok (som många andra böcker) och nådde tack vare det en ny generation läsare. Den rör sig i samma härad som Marlen Haushofers Väggen (1968) och Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale (1985), kanske till och med mitt emellan dem.
I en bunker någonstans hålls 39 kvinnor instängda i en cell. Alltid inom synhåll från en vakt får de uträtta sina behov, laga mat och försöka överleva med vetskapen om att piskrappet bara är en otillåten viskning eller beröring bort. Alla kvinnorna minns de en tid innan fångenskapen, de minns barn och partners och de försöker glömma. Bland de 39 finns också en flicka, bokens berättare, som verkar ha hamnat där av misstag. Ett oskrivet blad som inte vet något annat än cellen. Hon försöker förstå, försöker vidga sina vyer och tänka nya tankar. Det gör henne än mer till en paria.
En dag ljuder ett larm och cellen som tidigare tyckts vara omöjlig att rymma lämnas på glänt och kvinnorna ger sig ut på en vandring för att finna något annat, något av det som fanns, och här ute är berättarens unga sinne det som i långa stunder håller dem vid liv.
På samma sätt som i Väggen befinner vi oss helt i berättarens tankar inuti en oönskad isolering av metafysiska proportioner. Några förklaringar till tillstånden anges inte och det finns många öppningar för paralleller till samtidens än så länge mindre uppenbara förtryck: en feministisk kritik av patriarkala strukturer där kvinnor stängs in och berövas agens på godtyckliga grunder som inte ens alla män tycks förstå eller gagnas av. Med nyvunnen frihet får kvinnorna möjlighet att bygga upp något nytt, men trots bristen på faktiska hot är det fortfarande som om cellen ännu är låst. Det går också att läsa som en berättelse om människans tillstånd där romanfigurernas förutsättningar förstärker behovet av nyfikenhet, närhet och frihet.
Huvudsakligen är I Who Have Never Known Men en väldigt välskriven dystopi där Harpmans huvudperson utgör en utmärkt ledsagare i en alldeles utomordentligt eländig värld som hade kunnat kännas övermäktig om det inte vore för henne. Där Haushofers berättare kändes kylig finns här en spänstighet som jag har väldigt svårt att värja mig för. I Who Have Never Known Men är en av de bättre dystopierna av det här slaget som jag har läst på mycket länge och klart i klass med The Handmaid’s Tale.