Craig Thompson
592 s. Drawn & Quarterly 2023 (2003)
Över det som en gång stolt kallades för den fria världen men som tycks allt längre bort drar en våg av censur och bannlysningskrav fram från en tunnhudad och röststark höger. Redan snart efter att den amerikanska serieskaparen Craig Thompson (f. 1975) släppte sin självbiografiska grafiska roman Blankets kom kraven. Boken som var ett sätt att bearbeta sitt egna förhållande till Gud och kristendomen och ett sätt att ”komma ut” som icke-kristen innehåller också en första förälskelse. Sedan 2024 har den försvunnit från flera bibliotek, stämplad som ”objective sensitive material”.
Det är häpnadsväckande, för man får leta länge för att hitta en mindre provokativ bok.
Nå, Blankets handlar om Craig och hans lillebror Phil som växer upp i ett illa isolerat hus där de länge får dela säng (och täcke) och samtidigt låter det vara skeppet i nöd på ett stormigt hav. De håller inte alltid sams och i det hela finns en skuld över att Craig inte tog hand om sin bror som han borde. I stället glider de i sär. På ett läger för kristna ungdomar träffar Craig Raina och trots avståndet och de många hinder som kantar deras respektive liv inleds en förälskelse som förändrar dem båda.
Den vacklande gudstron och förälskelsen hänger på något sätt samman, men inte på det sätt som man lätt kan tro när man hör de som ryar värst över förfallet. Huvudsakligen rör det sig om ett barn som så sakteliga blir vuxen och upptäcker att saker som upplevts som självklara, komna från en tvärsäker vuxenvärld, är betydligt mer komplexa än vad de verkat. Vad gör det med en att kunna rabbla bibelcitat om synd och lust samtidigt som hjärtat pumpar fortfarande av att se en person man känner dragning till? Och hur ska man förhålla sig till det hyckleri och den maktfullkomlighet som verkar rymmas i många konservativt kristna miljöer?
Thompson svar är tvivel. Ett tvivel som leder honom till att söka sin egen tro och sin egen plats i världen. Och det är känslosamt, ödmjukt och sökande på ett väldigt mänskligt sätt som jag kan känna igen mig i, även om våra utgångspunkter skiljer sig åt och våra slutsatser likaså.
Blankets är också serieberättande i sin finaste form. Delarna från hans barndom är ritad i en vagt barnsligare stil, nästan Kalle & Hobbe-aktig medan de från tonår och vuxenliv har ett mognare uttryck. Det är en oerhört skicklig lek med nyanser som gör väldigt mycket för känslan. Han fångar också de känslo- och tankemässiga nyanserna på ett fint sätt som ger utrymme för mer drömska bitar.
Hur som helst, för att finna provokationer nog att vilja förbjuda Blankets får man vara rejält svag i sin egen tro. Vi andra kan gott läsa den och njuta av en utmärkt och (på andra håll) välförtjänt hyllad bok.