Rémy Ngamije, inläst av Michael Boatman
13 h 21 min. Schuster & Schuster 2021 (2019)
Jag tycker om att bli överraskad. Åtminstone för det mesta och i synnerhet när det gäller litteratur. Det märkliga med överraskningar är att man liksom inte är beredd. Till exempel: i min litterära resa runt jorden hittade jag den namibiske författaren Rémy Ngamije och romanen The Eternal Audience of One. Det beskrevs som en ung kille, nördig och kaxig, som växer upp och längtar bort från Windhoek dit han, likt författaren, flydde med sin familj undan inbördeskriget i Rwanda, längtar ut i den stora världen. Platserna må skifta, men det hade kunnat vara en av hundra andra romaner. Men det är det inte.
Den nördiga, kaxiga killen är Seraphín, äldst av tre bröder och med en osviklig förmåga att göra spellistor med pretentiösa namn. År ut och år in har han kämpat för att passa in som flykting från ett krigshärjat Rwanda till ökenlandet Namibia, och nu, med examen från skolan ska han äntligen få flytta från familjen och landet till Sydafrika för att studera. Där träffar han ett gäng vänner vilka kommer att växa samman under några år, allt medan tjejer och fester flimrar förbi.
Fortfarande är det en beskrivning som till mångt och mycket inte skiljer sig nämnvärt från många andra böcker, men Ngamije har med ett säreget berättande och en fin känsla för det mänskliga skrivit en roman som kommer nära. The Eternal Audience of One har ett stråk av filmisk berättarröst, plötsligt vänds blicken mot publiken, ja, redan från första början: ”Nobody ever makes it to the start of a story, not even the people in it. The most one can do is make some sort of start and then work toward some kind of ending.” Att växa upp handlar mycket om att inse det, att man kanske inte är, åtminstone inte alltid, huvudpersonen i sin egen berättelse och livet följer i regel inte en dramatisk kurva.
Seraphín är inte bara ett barn av Rwanda-kriget, han är, uppfattar jag, ungefär jämnårig med mig, uppvuxen med en allt mer uppkopplad värld med kommunikationskanaler bara en armslängd bort. Han chattar med sina vänner och umgås på samma vis, samtidigt som hans värld, post-apartheid, är full av mikroaggressioner att navigera med vetskapen om att varje ut- eller sammanbrott blir värre för honom än de som är blekare.
The Eternal Audience of One är riktigt bra och även när han tabbar sig (rejält) är Seraphín en figur att tycka om, läsarens lots med vilken man får känna smärtan och förvåningen av en berättelse om de andra berättelserna som inte låter sig berättas.