Nyligen publicerade Statistiska centralbyrån sin årliga rapport Privatpersoners användning av datorer och internet 2012 (PDF). Strax efteråt släppte anti-mobbningsorganisationen Friends sin rapport Friends nätrapport 2013 (extremt otymplig webbvisning). Var för sig är rapporterna intressanta, men tillsammans säger de en del om vårt samhälle. Det är framförallt dessa uppgifter, en från vardera rapport, som jag kommer behandla här:
- SCB: Man kan räkna sig till att ungefär 90-95 % av alla i åldern 13-18 år använder en dator för att skicka mail, chatta eller surfa (s. 50).
- Friends: 45 % av alla i åldern 12-16 år har någon gång blivit utsatta för en kränkning på nätet eller via mobilen (s. 10).[1. Den här siffran skiljer sig mot SCBs statistik som ger att ungefär 10 % av barn 13-18 år har varit med om att någon skrivit något eller spridit rykten på internet som barnet blivit ledsen, arg eller orolig över (s. 52). Varför skillnaden är så stor vet jag inte.]
Vad dessa uppgifter ger, om man läser dem tillsammans trots att åldersspannet inte riktigt överlappar, är följande hisnande uppgift: Upp till 45 % av alla i yngre tonåren har blivit kränkta via internet.
Nu slutar vi prata om näthat
Det är dags att sluta prata om näthat och prata om hat och mobbning som ett problem obundet till kommunikationssättet.
Genom internet har vi fått ett sätt att mäta och peka på allvaret i hur unga såväl som vuxna behandlar varandra. Vi kan inte inbilla oss att det är ett problem isolerat till internet. Tvärtom har mobbning funnits länge, på skolgårdar och arbetsplatser, utan att mycket av det sett dagens ljus. Friends statistik gör exempelvis gällande att 19 % av alla högstadieelever utsatts för någon kränkning, men mörkertalet borde vara stort, särskilt om man ser utanför skolans värld.
Den senaste tidens diskussioner (hur man nu ens kan diskutera hatets vara?) om ämnet har gärna velat begränsa hatet till en fråga om internet som medium. Även i Friends rapport är spåren tydliga, då frågan om det skulle vara enklare att kränka någon via internet än i verkligheten lyfts. 90 % av de tillfrågade tror det och de flesta verkar överens om att det beror på att man inte ser den man kränker (s. 12-13). Må så vara, men vad säger det om de kränkningar som sker öppet och öga mot öga?
Vad säger det om mig som på mellanstadiet, i skolan och på fotbolls- och innebandyträningar, under några år utsattes för sådana kränkningar att jag till slut inte orkade mer och skolkade för första gången i mitt liv? Där fanns ingen skärm, bara de många mot den enda.[2. Jag vet fortfarande, efter 15 år, inte hur jag ska tolka händelserna. Var jag överkänslig? Var jag mobbad? Förtjänade jag det?]
Genom internet har vi inte nödvändigtvis fått en ny sorts kränkningar, vi har bara skapat ytterligare en arena. Tyvärr hamnar arenan i fokus, förmodligen främst av två anledningar: 1. vad unga gör och utsätts för på (det där nya fenomenet) internet är paradoxalt nog fortfarande höljt i dunkel för många, till skillnad från skolgårdarnas trygghet, och 2. de kränkningar som syns och går att peka på är lättare att hantera än de som sker utan andra spår än såren inuti de utsatta och kanske något blåmärke då och då, som lika gärna kan ha kommit av att barnet ramlade på skolrasten.
De anledningarna duger inte för att bortse från att det här är ett större problem.
Vi måste sluta prata om näthat. Vi måste prata om hur vi behandlar varandra.