Tjingiz Ajtmatov, i översättning av Lars Erik Blomqvist
165 s. En bok för alla 1990
I original på ryska Belyj parochod (1970)
Jag har många gånger ondgjort mig över de ryska författarnas tendens att sväva ut i koleriska monologer i sina försök att gestalta något slags mänskligt tillstånd med den effekten att deras romanfigurer bli trovärdiga som sprattelgubbar, men jag hoppades att denna ovana främst hörde hemma i Moskva- eller Sankt Petersburg-trakten. Döm om min förvåning när den kirgiziske författaren Tjingiz Ajtmatov (1928—2008) i Den vita ångbåten skriver på exakt samma tröttsamma vis.
En föräldralös pojke bor tillsammans med sin morfar och dennes fru i en liten skogsvaktarby någonstans på den kirgiziska landsbygden. Styr gör Orozkul, morfaderns svärson, som super och slår sin fru för att denne inte givit honom något barn. För att komma undan den terror som Orozkul och i princip alla vuxna utom morfadern utsätter honom för låter han sin fantasi löpa fritt och inte sällan är det den legendariska maralhjorten ”Hjortmor” som utgör centrum i hans föreställningsvärld. Det hjälper dock föga och få är de som ger hans fantasier någon vikt.
Det låter som att det finns en spännande berättelse här, en frihetslängtan som stärker om så bara genom ett inre utrymme att vårda, men är det något man kan lita på med romaner ur den ryska traditionen är att de börjar eländigt och slutar etter värre. Det finns ingen gräns för hur illa de behandlar inte bara barnet utan varandra, det finns heller ingen som helst rimlighet i deras kaosartade känsloliv. Det är inte bara mer ”tell” än ”show”, det är ”over-tell” och hade boken varit hälften så lång utan alla testosteronstinna utläggningar om bristande människovärde och hämnd hade det kunnat finnas något åtminstone helt okej.
Jag inser förstås att jag kommer råka läsa fler böcker av det här slaget, men jag hoppas ändå att det kommer en dag då den ryska romankonsten åtminstone inte lämnar mig besviken, bara krass konstaterande att det är som det är.