Martin Ackerfors

När jag stod och rakade mig hörde jag att det skramlade från köket. Eftersom min sambo inte var hemma antog jag att hon antingen hade glömt något eller att någon mellanstor ohyra (liten: insekter; mellanstor: gnagare; stor: vildsvin och uppåt (jag inser att min skala har vissa hål)).
     Det ena alternativet var kanske inte bra, men jag har verkligen inget emot att min sambo är hemma. En råtta är jag mindre sugen på.
     Eftersom det här är ett gammalt hus och vissa av gluggarna till ventilationen står vidöppna kändes det senare alternativet inte så himla otroligt som man kan tro, när man bor i en lägenhet…
     Hur som helst, jag gav mig ut i köket för att se efter, främst eftersom skramlandet inte ville sluta. Det rörde sig i en av krukorna och snart såg jag att det var en svala (en backsvala tror jag, men det kanske inte ens var en svala) som verkade tycka att bakom ett paradisträd är ett bra ställe för en svala att vara på.
     Hur den kommit in vet jag inte, men uppenbarligen hade den tagit sig in via en av de centimeterbreda springorna som utgör de livsuppehållande systemet i vår lägenhet.
     Den flaxade förskräckligt utan att komma iväg. Var den skadad? Jag tog mig sakta närmare med en stor bunke, försiktigt, för jag var inte särskilt sugen på att jaga den runt runt runt. Försiktigt plockade jag bort en krukväxt, sedan en annan, tills dess att jag mjukt kunde hålla bunken för den lilla fågelns flyktväg. När jag plockade i fönstret lugnade den stackars lilla krabaten ned sig. Jag visste inte om den var skadad men tanken att jag råkat skrämma livet ur den for genom mig. Den rörde dock på sig, tittade på mig och grep med sin lilla klo om handtaget på slickepotten som jag försökte mota den med efter att jag till slut lyckats öppna fönstret.
     Kanske sjöng den bara ”You are my lucky star” för sig själv när den främmande livsformen utförde sin märkliga ritual.
     Sakta rörde jag slickepotten mot det vidöppna fönstret och svalan flög av sig själv iväg, till synes nöjd med att vara ute i det fria igen efter sin inomhusexpedition.
     Inte en enda gång slog det mig att jag kanske borde ha fotograferat den och lagt upp på Instagram.