1914 bryter första världskriget ut efter att ärkehertigen av Österrike-Ungern blivit skjuten i Sarajevo (och i halsen). Det var den utlösande faktorn i ett Europa som länge varit en politisk, militär och kulturell krutdurk. Trots det är David Starr Jordan, rektor vid Stanford University, hoppfull i en föreläsning om Norman Angells Den stora illusionen (1911):
Det stora kriget i Europa som alltid har hotat kommer aldrig. Bankirerna kommer inte att bidra med pengar till ett krig, industrin kommer inte att vilja hålla det igång, statsmännen kan inte. Det kommer inte att bli något stort krig.
1914 har som bekant gått till historien, men genom Århundradets sommar. 1913 visar konstvetaren Florian Illies vilket myrbo Europa var året innan. Såväl konstnärer och författare som ärkehertigar och framtida diktatorer besöks av Illies som med humor och bildning (och en inte så liten gnutta eurocentrism) gör nedslag i liv och öden. Ögonblicksbilder tecknas och även om vissa av händelsernas historiska inverkan kan ifrågasättas — kärleksbekymmer och neurasteni får större utrymme i de enskilda personernas liv än i det stora hela, lyckligtvis — så får vi ändå vara med i den intellektuella striden mellan Sigmund Freud och C.G. Jung, när de första fotografierna från Macchu Pichu når västvärlden och när uttrycket ”an apple a day keeps the doctor away myntas.
I första hand är det dock kulturpersonligheter som får utrymme, i synnerhet de med anknytning till Tyskland, Illies hemland. Vi får möta Franz Kafka och hans kärlek Felice Bauer, en ung och ivrigt diktande Berthold Brecht, Oskar Kokoschka och änkan Alma Mahler, Thomas och Heinrich Mann, Virginia Woolf och Robert Musil, Else Lasker-Schülers, Lou Andreas-Salomés och Sidonie Nádhernýs mer eller mindre direkta inverkan på kulturhistorien, konstnärerna i såväl Die Brücke som Der Blaue Reiter, en ung Louis Armstrong som precis fått en trumpet, Mona Lisas bortavaro från Louvren och återkomst till offentligheten och mycket, mycket mer.
Det är i mötena med dessa som Illies briljerar. Fragmenten, uppdelade månadsvis, är sällan längre än några uppslag och oftast kortare än en sida. Han visar de inte sällan ömkliga människorna och gör namnen vi bara lärt känna genom deras verk (om ens det) till hela personer, åtminstone året 1913.
Ett exempel, främst på författarens stil och berättande:
Den levnadsglada grevinnan von Schwerin-Löwitz, hustru till lantdagens talman, bjuder på te och tango i den preussiska lantdagen. På parketten snurrar kvinnorna i famnen på ämbetsmän och höga militärer. Vilhelm II ingriper, han anser att tangon är för vulgär. Den 20 november utfärdas ett kejserligt dekret: Officerare i uniform får inte dansa tango.
Århundradets sommar. 1913 är en bildad och mästerlig inblick i ett år av europeisk historia, så som man önskar att alla år kunde presenteras. Den är inte heltäckande och urvalet godtyckligt (men digert!), men den är läsvärd och lockar till såväl skratt som nyfiken vidareläsning. Florian Illies bok är ett föredöme i fråga om välpresenterat historiskt berättande.
Det enda, om något, som saknas, är ett utförligt index. Att försöka hitta i boken är tyvärr i det närmaste en omöjlighet. (Det har nästan gått så långt att jag överväger att göra ett eget!)