Originaltitel: Nights at the Circus
Författare: Angela Carter
Utgivningsår: 1984
Tryckår: 1988
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 295
Förlag: Vintage
ISBN: 0-09-938861-8
Fevvers är, eller säger sig vara på sin breda cockneydialekt, en föräldralös oskuld som kläckts ur ett ägg. Oavsett vilket har hon stora flygdugliga vingar på ryggen och har tack vare, eller trots, det blivit en framstående luftakrobat på en cirkus i London. Innan det tjänstgjorde hon som Winged Victory (eller Nike från Samothrake (Wikipedia) som vi känner henne) på en bordell. Under en kväll redogör hon för sitt liv för journalisten Jack Walser, författare till artikelserien ”Great Humbugs of the World”. Han blir tagen av hennes berättelse och när Fevvers ansluter till en cirkus som ska turnera från Sankt Petersburg, genom Sibirien och över till Japan, följer han med i egenskap av undersökande journalist och clown.
Bokens tre delar utspelar sig i London, Sankt Petersburg och Sibirien. Perspektiven skiftar och fokus ligger till en början helt på Fevvers och hennes berättelse, men blir senare en närmare redogörelse för hela cirkusens förehavanden. Om första delen är något trög blir de övriga två bredare och mer välkomnande. Vi bjuds in att vara en del av cirkusen och får lära känna alla märkliga figurer och väldresserade djur. Till favoriterna hör cirkusdirektören vars spågris Sybil berättar för honom vad han ska göra, eller aporna som företräder sig själva i förhandlingarna om arbetsvillkoren. Ingenting verkar omöjligt.
Angela Carter (1940–1992) rör sig inom den magiska realismen och gör den till ett verktyg för att diskutera både genus och klass (bland mycket annat). Och hon gör det bra, på ett sätt som får mig att både njuta av den färgsprakande men råa verkligheten hon målar upp och fundera kring vad den säger om vår vanliga verklighet.
Vad gäller Carters språk ger hon sina personer liv både genom dialekter och tilltal och genom sin förmåga att berätta med sådan självklarhet om sådant som borde generera höjda ögonbryn. Mitt favoritstycke ur Nights at the Circus måste vara detta:
If all was quiet on the monkey front, fearful sounds erupted from the cages of the cats as they prowled their confoned space. The tigers roared, first one, then all at once: Where is our breakfast? We never got delicious clown, yesterday!
Angela Carter hann skriva en hel del (nio romaner och en massa annat) under sitt korta liv och Nights at the Circus är det första, men troligen inte det sista, jag läst. Om alla hennes verk bjuder på samma magiska sorts magiska berättelse som den här är jag lika tagen som Jack Walser var av Fevvers.