Martin Ackerfors

Nyligen hade Mig äger ingen premiär (eller ”premär”, som det tydligen stod på affischerna) och Mikael Persbrandt i hatt och mustasch har lockat folk till biograferna.
     Mig äger ingen är ”fritt baserad” på Åsa Linderborgs biografi om sin pappa (min varken djuplodande eller särskilt välskrivna recension finns här). Fritt baserat är en underdrift och här ställer jag mig frågan: vem äger Mig äger ingen?
     Det finns förstås juridiska svar på den frågan och dessa är troligen hela anledningen till att filmen alls finns och ser ut som den gör. Därför intresserar de mig föga.
     Mig äger ingen är en politisk bok om villkorslös kärlek mellan far och dotter och om samhällsproblemet alkoholism. Det är en fråga om klass och om utsatthet, men också om gläjde och en tillvaro som inte var som alla andras, vilket inte var så dumt det heller. Jag gillade boken mycket för att det är en öppenhjärtig berättelse som i grunden handlar om så mycket mer än Linderborgs relation till sin pappa. Det skulle kunna gjort sig bra som film.
     2013 tycks Linderborg tyvärr vara en anomali och själv uttryckte hon missnöje över filmen, men menade också att alla nog ser problem med filmatiseringen av den egna boken. Jag tror inte hon behöver oroa sig för objektiviteten.
     Filmen blir inte en berättelse om klass utan om klassresan. Vi törstar så mycket efter klassresor att vi inte ser strukterna bakom och därför blir inte Hasse (filmens huvudperson, spelad av Mikael Persbrandt) mer än en naiv kommunist att skratta åt när politiken väl kommer upp till ytan. Han är en bruten person, men bruten under spriten, inte under arbetets tyngd. Kommunismen var berättelsen som förklarade varför världen såg ut som den gjorde, och som ingav hopp om något annat, hur skulle Hasse annars förklara varför familjen hamnat där de hamnat i samhället? Även om vi idag sett helheten av det eländet som skapats av just kommunismen, så lever vi kanske med minst lika naiva skygglappar och förklaringar runt andra strukturer i samhället. Många jobbar fortfarande under former som liknar Hasses och de som drar in pengarna heter kanske inte Wallenberg längre, men finns ändå kvar. Mig äger ingen blev som film helt enkelt inte berättelsen vi behöver höra idag, utan den vi tror att vi vill höra och som vi hört gång på gång på gång. Hon tog sig ur eländet, och in i de fina salongerna. Bra för henne!
     Samtidigt framstår relationen mellan pappan och dottern i boken som en berg-och-dalbana mycket mer komplex än vad den tillåts vara i filmen. Alkoholen är närvarande, men tragiken omsluter inte hela tillvaron. Det finns ljuspunkter, strålande klara, som helt kommer i skymundan bakom Mikael Persbrandts (visserligen lysande) beroendeskådespeleri. Kanske är det oron att råka romantisera alkoholen som gör att tragiken ständigt måste finnas där, som en våt filt. Kanske är det lättare att berätta en historia om alkoholen än om livet. Oavsett vilket tappar den bort gläjden som fanns i boken och gjorde den till något utöver det vanliga.
     Filmen Mig äger ingen har en del förtjänster (musiken är fantastisk) och jag tror att många kommer uppskatta den oavsett vad jag skrivit här. Det är bra, den har trots förskjutningen från boken en del viktigt att förmedla och Persbrandts abstinensskakningar känns som ett starkt argument att aldrig dricka alkohol igen (vilket världen skulle må bättre av).
     Hur som helst. Varje gång en bok blir filmatiserad finns det någon som verkligen gillar boken och har extremt höga förväntningar på filmen. Någon som blir besviken och behöver uttrycka den besvikelsen. I det här fallet var det visst jag.