Martin Ackerfors

Jag vaknar och möts av nyheten att Gabriel García Márquez är död vid 87 års ålder. Det är inte ofta offentliga personers bortgång får mig att uttrycka någon sorg, knappt ens ett ”RIP” på Facebook. Den här gången är det annorlunda.
     Mitt första möte med den colombianske nobelpristagaren var som för så många andra Hundra år av ensamhet (1967). Innan dess hade jag inte riktigt läst något liknande och romanen öppnade dörren för mig, öppnade dörren till en annan sorts litteratur som mycket väl kan ha lagt grunden för både mitt vuxna läsande som mitt skrivande. Den var också startskottet för min kärlek till Sydamerika.
     Sedan dess har jag läst alla romaner han skrivit och storligen uppskattat de allra flesta. Det är alltid som att glänta på dörren in i en värld där tiden står stilla för mig, men obönhörligt ångar vidare för alla andra. Det vardagliga blir fantastiskt och det fantastiska blir vardagligt på ett sätt jag ibland kan sakna både i litteraturen och i verkligenheten, i den mån de går att skilja åt. För mig kommer han och hans litteratur fortsätta att vara en inspirationskälla en lång tid framöver.
     För världen är hans arv större än så. Bakom ytan fanns en vilja att göra upp med Colombias historia i synnerhet och Sydamerikas i allmänhet. García Márquez tillskrivs ofta starten för den magiska realismen (vilket nog är att göra det enkelt för sig, men det kanske får bli föremål för en annan artikel), en genre eller kanske snarare en metod för att beskriva världen, som då liksom senare använts flitigt i den delen av världen som utsatts för kolonisationens härjningar. Metoden var en hävstång för att åskådliggöra missförhållanden, makt och konsekvenser, något som i alla avseenden verkligen behövts.
     För några år sedan ryktades det om att Gabriel García Márquez var på väg att skriva en tredelad självbiografi. Något år senare visade sig att han led av demens och därför inte kunde fortsätta skriva. 17 april 2014 avled han i sitt hem i Mexico City.