Mats Jonsson
353 s. Galago, 2011 (2011)
En ny tid i mitt liv närmar sig med stormsteg. Om några veckor har mitt liv förändrats för alltid och jag kan förbereda mig hur mycket som helst utan att någonsin förbereda mig nog. Det är lätt att känna ångest inför det, men också en oerhörd tillförsikt. Det är lätt att känna sig maktlös och utlämnad åt livets nycker. Då är det inte så dumt att läsa en bok som Mats kamp.
Mats Jonsson har lovat att skildra hela sitt liv i serieform och med fem seriealbum och en barnbok på sitt samvete har han kommit en god bit på vägen. Trots det är Mats kamp det första jag läst av honom och därför ska jag, likt hur mitt liv ser ut i övrigt, hålla mig i nuet.
I Mats kamp tar sig Jonsson an föräldraskapet, såväl spänningen inför som omställningen efter förlossningen, och utgår i stort från sig själv. Det tål att påpekas, för det är ingen självklarhet när män ska diskutera föräldraskap. Det är uppfriskande att Jonsson inte landar i stereotyper om manlighet och undanflykter. Med en självplågares precision blottlägger han sina svagheter, misslyckanden och skuldkänslor och landar i städmani och viljan att räcka till trots att det omöjligt låter sig göras. Han gör kanske inte allt rätt, men han visar ändå vägen för ett humanare faderskap.
Samtidigt värjer han varken från att vara specifik eller från att vara politisk.
När han beskriver tiden på föräldrakooperativet Tok-klok där alla livsstilsföräldrar är rika, fria och lämnar sina barn på förskolan för att gå och fika är han vass. ”Livspusslet” (det finns inga gränser för min avsky inför det ordet) blir hos de andra föräldrarna en ursäkt att fortsätta sina privilegierade liv med de nya accessoarerna tryggt förvarade på förskolan. När Jonsson ger sig på tidskriften Mama är det i samma linje och jag studsar av barnslig glädje. Många är vi som upptäckt samma sak och att Jonsson gör exempelvis Nina Björk sällskap i kritiken mot de glassiga livsstilsföräldrarna som gör tidningen och de den riktar sig till känns som ytterligare ett kvitto på att vi har rätt. (Även Hanne Kjöller får sig välförtjänta slevar. Heja!)
Det politiska är även det tydligt, om än på ett större samhällsmässigt plan där skolan är det som får störst utrymme. Hans fru Victoria går på knäna som lärare i den sakta döende skolan. Jonsson citerar Tolkien när han förklarar hur lärarna inte räcker till och vad som ska göras åt skolan, välfärden, arbetsmarknadspolitiken och flera andra saker. Han tycks dessutom ha rätt till mångt och mycket. Följ hans råd, bara gör det nu.
Mats Jonssons Mats kamp har om inte annat satt ord på många tankar och varit bränsle för många bra funderingar kring både vad föräldraskapet kommer göra med mig och vad samhället kommer göra för och mot mig och min familj. Dessutom fällde jag en tår av slutet som på sitt sätt är den början alla förtjänar.