Antoine Compagnon, i översättning av Jan Stolpe
153 s. Atlantis, 2014 (2013)
Att sätta sig ned och möta essäkonstens fader, Michel de Montaigne — verkligen möta honom i texten — är varken en enkel uppgift eller en självklarhet idag, drygt 400 år efter fransosens hädanfärd. Ändå är det just det Antoine Compagnon tagit sig för i En sommar med Montaigne som mot alla odds blivit en bästsäljare, åtminstone i Frankrike.
Montaigne hann med att utbildas inom musik, latin och juridik (med blandade resultat), gifta sig och skaffa sex barn varav ett överlevde till vuxen ålder, bli vald till borgmästare i Bourdeaux och (orelaterat) bli fängslad i Bastiljen, dessutom tvingades han fly undan pesten utan att komma undan njursten och tungförlamning. Händelserikt onekligen och mycket av det ser vi spåren av hans (i svensk översättning) tre band tjocka Essayer. I denna samling av texter hade Montaigne ambitionen att skildra såväl sig själv som mänskligheten i ärlig och förutsättningslös dager och genom tänkandet resonera kring vitt skilda ämnen som cermoniel vid möte mellan kungar, sorg, sysslolöshet, bestraffning av feghet och att filosoferandet är att lära sig dö (märk väl, dessa är ett urval av essäer från första bandets första 130 sidor).
Nå, vad tillför Compagnon till Montaigne? Att destillera Montaignes alla texter i 150 sidor är förstås en omöjlighet, inte heller Compagnons ambition, tvärtom. Han skriver om då han fått frågan om att prata om Montaigne i radio, några minuter varje dag:
”att reducera Montaigne till utdrag gick rakt emot allt jag hade lärt mig, rakt emot de föreställningar som var de förhärskande när jag var student. […] Om någon hade vågat klippa sönder Montaigne och servera honom i bitar skulle han omedelbart ha blivit förlöjligad, behandlad som minus habens och dömd att förpassas till historiens sophög som en avatar av Pierre Charron, författaren till boken Om vissheten som består av maximer plockade ur Essayer.
Trots detta tog han sig an både radioinslagen och att göra en bok av det hela. I ganska lugnt mak, men utan att fastna i några längre resonemang betar han av några av Montaignes stora teman. Samtidigt som jag rycks med i hans behagliga tempo och inbjudande ton så tycker jag det är tråkigt att mötet med Montaigne inte riktigt får utrymme nog till dialog. Tankarna från 1500-talet fastnar för det mesta där utan synbar relevans för oss idag (vilket Montaigne, i min erfarenhet, i allra högsta grad har). Däremot lyckas Compagnon mycket väl med att binda ihop Montaignes biografi med hans texter. Vilka konsekvenser gav fallet från hästryggen? Njurstenen? Hans ogreppbara religionstillhörighet? Med Compagnons hjälp framstår Montaigne mindre som en schablon genom vilken fria tankar formas och mer som en delvis känslostyrd person. Dimensionen kan behövas, även om Montaigne gärna visar sina tillkortakommanden och skavanker redan från början.
Visst hamnar Compagnon förvisso ganska nära det han påstår vara stick i stäv med sina tidigare Montaigne-erfarenheter. Det är inte regelrätt maximplockande men samtidigt förtjänar en bok som En sommar med Montaigne mer utrymme och djupare resonemang. Trots detta tillhör boken de trevligare läsupplevelserna på länge, särskilt om man ämnesbetecknar den som litteraturvetenskap.