Juan José Millás, i översättning av Manni Kössler, omslag formgett av Julian Birbrajer
217 s. Bokförlaget Tranan 2015
I original på spanska El mundo (2007)
Min far hade en verkstad för elektromedicinska apparater. Han reparerade dem, konstruerade dem, räknade ut hur de fungerade med hjälp av amerikanska tidskrifter. Han kunde inte engelska men klarade att tolka ett schema, en ritning eller en strömkrets lika enkelt som andra läser av symptom. Genom hans verkstad passerade röntgenapparater och respiratorer som mina syskon och jag brukade leka med, och inte alltid i samband med att vi lekte doktor.
Det är en sjuhelvetes inledning den spanske författaren Juan José Millás (f. 1946) drar till med i den självbiografiska och prisbelönta romanen Världen och jag känner en instinktiv önskan att få stanna där i verkstaden tillsammans med barnen och apparaterna och försjunka i en förunderlig värld som inte ens de amerikanska tidskrifterna riktigt skulle hjälpa mig in i. Fullt så enkelt är det inte i fortsättningen av romanen, men här i inledningen finns ändå den spänningspunkt mellan verklighet och förunderlighet som allt tycks gravitera mot i Millás berättelse.
Tyvärr är inte fortsättningen lika stilistiskt skarp när vi får följa med författaren från fattigdomen och den andra världen som bara kunde nås genom källarfönstret hos bästa (enda) vännen och vars pappa kanske eller kanske inte var hemlig agent åt Interpol till författaruppläsningar och releasefester med medföljande ångestpåslag och spektakulära flyktförsök. Vad som är återgivning och vad som är gestaltning blir upp till läsaren att dechiffrera. Världen balanserar på gränsen mellan memoar och roman men vägen är inte riktigt rak. De bitar som är mer skönlitterärt orienterade är emellanåt riktigt bra och hakar tag i samma känsla som inledningen, däremot blir det allt för ofta inåtblickande resonemang som bara leder fram till en annan bok han redan har skrivit (och i förekommande fall: inte skrivit), som om Världen snarare ska läsas som en guide genom ett 50-årigt författarskap.
Och i viss mån fungerar det på mig. När jag lagt ifrån mig Världen känner jag mig inte helt till freds. Det är som om jag inte är färdig med Millás, och det är inte för att beskrivningarna han ger av böckerna han redan skrivit är oemotståndliga eller bakgrunderna häpnadsväckande, men det finns något i hans anslag, det som är så uppenbart i inledningen, som talar rakt till mig. Spänningspunkten och det förunderliga i en verkstad full av prylar och känslan av att världen är någon annanstans. Jag vill genom litteraturen känna mer av det och jag tror att Millás kan ge mig det.