Norbert Jacques, i översättning av Peter Handberg
285 s. Bokförlaget Faethon 2022
I original på tyska Dr. Mabuse, der Spieler (1921—22)
När namnet ”Mabuse” nämns tänker de flesta på film snarare än litteratur, skulle jag tro. För figuren förekommer i en rad klassiska filmer varav en tillhörde mina absoluta favoriter när jag var yngre. Psykiatrikern M A Busé dyker för första gången upp i Jönssonligan och den svarta diamanten (1992), spelad av Peter Haber, och försöker neurotiskt utföra de brott som hans patient Charles-Ingvar Jönsson planerat medan sekreteraren spelad av (fantastiska) Lena T. Hansson försöker att hålla övriga patienter borta. Mycket bra.
Men kanske (förhoppningsvis?) är det fler vars tankar går till Fritz Lang (1890—1976) och filmerna Dr. Mabuse, der Spieler (1922) och Das Testament des Dr. Mabuse (1933), den senare självklar förlaga till Jönssonligan och den svarta diamanten. Han skapades dock av den luxemburg-födde författaren Norbert Jacques (1880—1954) och Dr. Mabuse, spelaren blev en stor försäljningssuccé när den kom. Något som jag till viss del kan förstå.
Åklagaren von Wenk blir indragen i vad som till en början verkar vara en strikt spel och dobbel-relaterad verksamhet med skumraskanstrykning. Några personer verkar med oschysta medel vinna stora summor pengar utan att förlorarna riktigt förstår hur. Snart visar det sig att bakom det hela står en doktor Mabuse vars modus operandi är att hypnotisera motspelarna att satsa stort och förlora även med mycket bättre kort. Det stannar inte där, Mabuse är även inblandad i en rad affärer av tveksam moralisk karaktär. Får han som han vill ska han lägga det dekadenta Europa i ruiner och starta om på nytt i en koloni i Sydamerika.
Och ja, dragkampen mellan von Wenk och doktor Mabuse är hyfsat spännande med finter och dubbelfinter, ränker och pussellösning, och ett ganska otillfredsställande slut. Ungefär, eller kanske något bättre, än jag förväntade mig, men inget spektakulärt. Men jag vet inte om det är hösten, yrkestiteln eller något annat som får mig att tänka på en annan litterär doktor, inte M A Busé då, utan Doktor Glas (1905).
Både Glas och Mabuse är yrkeskompetenta men med en svaghet för att ta saker i egna händer. Deras kynnen är olika, den ena melankolisk, den andra kolerisk, men släktskapet mellan de båda figurerna är tydligt. Och kanske är det lättare att gestalta melankolin på ett intressant vis, för Mabuse-figuren blir aldrig riktigt rimlig. Varken hypnosen eller förklädnaderna känns riktigt förankrade i världen (som i övrigt inte direkt spritter av övernaturligheter). Samtidigt är han självdestruktiv på ett väldigt spektakulärt vis som mer än en gång sätter den annars så beräknande doktor Mabuse i onödig fara. När doktor Glas trånar kidnappar Mabuse, och delvis därför är Dr. Mabuse, spelaren på det stora hela mindre intressant litteratur än Doktor Glas, om än oväntat medryckande (men ska det vara medryckande fördrar jag nog Jönssonligan och den svarta diamanten).