Jennifer Egan, omslag formgett av Jack Smyth
334 s. Corsair 2023 (2022)
På svenska Sockerhuset, Albert Bonniers förlag (2023)
För var dag som går blir jag allt mer övertygad om att vi lever i en dystopi utan att vi förstår det. Inte riktigt som i Matrix (1999) där alla ligger nedsövda i maskinernas batterilager, inpluggade i en virtuellt dröm, utan mer som att vi kollektivt givit bort allt självbestämmande till en samling miljardärer som snarare än energi utvinner data ur oss oavsett medel och följdeffekter. För att klargöra: detta är ju exakt vad vi lever i, övertygelsen ligger i att det också är en dystopi och inget annat.
Lite som de första säsongerna av Black Mirror (2011—) skriver amerikanska författaren Jennifer Egan (f. 1962) i romanen The Candy House om en nära framtid där verkligheten bara skruvats på en liten aning. Här har techentreprenören Bix Bouton i ett desperat försök att kläcka något banbrytande utvecklat en teknik som tillåter användaren att utvinna sina minnen. Det vill säga alla minnen hen någonsin haft. Och om man vill, helst, kan man ladda upp det till ett kollektivt medvetande och på så sätt få tillgång till allt som hänt. Typ. Vissa, till och med de allra flesta, låter sig berusas av denna teknik, men det finns fortfarande några som gör vad de kan för att sabotera vad de upplever som en katastrofal teknik.
The Candy House skrevs precis innan AI-boomen, men mycket liknar ändå utvecklingen de senaste åren (fast i romanen funkar faktiskt tekniken). En samhällsomvälvande teknik som okontrollerat och oreglerat får spridas bortom allt vad gemensamt intresse heter och som, när skadan väl är skedd, är svår (men inte omöjlig) att rulla tillbaka. Å andra sidan behöver det inte vara AI som analogin relaterar till, när Google och Meta rovsamlat all data om oss de kommer över i flera decennier. Genom en uppsjö av figurer (varav många på olika sätt relaterar till hennes tidigare roman A Visit from the Goon Squad (2010) som jag inte har läst) får läsaren ta del av hur tekniken påverkar olika beroende på vem man är och vilka erfarenheter och drömmar man tar med sig in. Vi ställs också inför frågan om vad som alls är rimligt att minnas. Det finns ändå en del som på goda grunder kan och bör glömmas bort, om inte annat för att det ska vara möjligt att fortsätta leva livet framöver.
The Candy House är som sagt en fristående uppföljare till A Visit from the Goon Squad och jag är osäker på om det är nödvändigt eller inte att läsa den innan. Bra att känna till är att The Candy House är en väldigt fragmentarisk roman, egentligen mer lik en novellsamling, och att som jag försöka läsa den utan den vetskapen ger ett väldigt rörigt intryck. Det är väldigt många människor inblandade som i många fall är djupt involverade med varandra (vilket är en ironisk kritik med tanke på min favoritbok, men …), perspektiven skiftar och kronologin vacklar. Så även om Egan skriver både aktuellt och intressant och varje del för sig skulle förtjäna sin egen roman så blir mitt bestående intryck av The Candy House splittrat. Jag tror helt enkelt att det är en bok som förtjänar att läsas långsamt och för att man ska få ut det mesta av den bör den nog ses som en samling noveller.