Chantha Nguon med Kim Green, inläst av Clara Kim
10 h 58 min. Algonquin Books 2024 (2024)
Med tanke på att kommittén fick med Saltsjöbadavtalet, Rättegångsbalken och stridsflygplanet Viggen i den svenska kulturkanon som presenterades för lite sedan (och som aldrig kommer att vara en bra idé) är det snudd på fenomenalt att de inte fick med något så kulturbärande som mat i sin digra lista. Det blir extra tydligt när jag läser Chantha Nguon från Kambodja och hennes matrelaterad memoarer Slow Noodles och jag kommer att tänka på den generation av äldre, främst mor- och farmödrar, präglade av världskrig och nödår som trugat sina barnbarn att äta mer och mer när nu mat finns, för man vet inte när man får äta nästa gång. ”Truga mer potatis” är kanske den enskilda sak som präglat 1900-talets svenska kultur mest, vilket står i bjärt kontrast till det samhälle vi i dag lever i, där inget ska vara gratis, men det är (delvis) en avstickare.
Nguon föddes i Kambodja och växte upp under Röda khmerernas förtryck och amerikanernas bombregn och under flera decennier var hon på flykt och satt i ena mer dehumaniserande lägret än det andra. Ständigt närvarande var maten och bristen på den. Innan flykten lärde hon sig att laga rätter med stor skicklighet så det fanns mycket att sakna när flykten blev ett faktum. Nguon ger ett föga litterärt men väldigt belysande vittnesmål över inte bara den terror Pol Pot utsatte folket för, även de mekanismer som gjorde det möjligt och de hinder som fanns för att starta ett nytt liv hemifrån. Och det grepp som gör Slow Noodles till något mer än en memoar är recepten.
Genomgående genom boken ger Nguon instruktioner för hur man lagar olika rätter (och inte bara rätter, ska sägas). Till en början är det tämligen normala recept, men ju svårare situationen blir desto mer blir recepten ett förstoringsglas över den situation Nguon befinner sig i. Det binder ihop Slow Noodles på ett sätt som jag nästan behöver för att intressera mig för berättelsen i övrigt. Den är nämligen inte särskilt välskriven som litteratur betraktad, mer av vad jag lite raljant brukar kalla ”sommarpratskaraktär”.
En sak som slår mig i Nguons redogörelse är hur präglad den är av Röda khmerernas perverterade kommunism och att den liksom smittat av sig på Nguons tankar på solidaritet över huvud taget. Gång på gång tycks det orättvisare att hon hamnat i situationen än de runt omkring henne, trots att alla i de olika lägren är i exakt samma situation. Och framför allt tycks det mig gå stick i stäv med de sammanlänkande egenskaper en måltid kan ha.