Isabel Allende, i översättning av Lena Anér-Melin
384 s. Pan, 2001 (1982)
Isabel Allende (f. 1942) tar sig i Andarnas hus an hemlandet Chiles moderna historia och det är, tyvärr, lätt att se parallellerna till både andra tider och andra platser, inte minst vårt samhälle idag. Kanske är det just det som kännetecknar stor litteratur.
Familjen del Valle förenas med familjen Trueba då den klärvoajanta Clara gifter sig med den djupt konservativa och osympatiska Esteban som till en början var förälskad i Claras syster Rosa, men då hon dog tycktes tiden bara behöva bli mogen innan Clara och Esteban kunde vigas. Det blir naturligtvis början på ett långt och stormigt liv tillsammans. Över de nästan fyrahundra sidorna vecklar en väv av människoöden ut sig, var och ett fantastiskt i sig, men tillsammans något mycket större.
Samtidigt följer familjens liv landets böljande historia. Chile beskrivs som ett konservativt land där de som alltid vunnit valen med säkerhet kommer vinna igen. Det är såväl drabbat som plågat av klassklyftor, men bara ytterst långsamt börjar socialismen slå rot. Esteban Trueba försöker på sin gård kuva alla tankar på att världen skulle vara annat än rättvist beskaffad, ofta med argument av slaget ”någon måste ju vara herre” och då inte det fungerar tar han till andra maktmedel. Varken hot eller våld håller dock förändringen stången för alltid och till slut vinner inte de som alltid vunnit. Till slut står Kandidaten, ledare för socialisterna och av allt att döma bokens universums Salvador Allende, som segrare, men reformerna uteblir. Tillsammans med militären ser de som äger makten och medlen till att varor slutar att levereras och att mycket av det som utlovats inte går att genomföra. När inte det tycks hjälpa planerar de, som bekant, en militärkupp, för hellre militärer än socialister.
Detta dramatiska skeende, både i fiktionen och i verkligheten, har lämnat djupa spår och även om det kan tyckas drastiskt så kan man ana mönstren på andra håll där röster som inte vill att enstaka personer eller företag ska sko sig på det gemensamma kallas extrema, medan rasism och fascism normaliseras, kanske som ett medel för att behålla makten på de rätta ställena.
Bitvis är Andarnas hus briljant och skriver in sig i samma tradition, den magiska realismen, som Gabriel García Màrquez verkat inom. Att jag är såld på det är knappast någon nyhet och att Andarnas hus skulle falla mig ordentligt i smaken kommer inte som någon jätteöverraskning. Däremot är det perioder då jag kommer på mig med att vara mindre intresserad. Oftast är det under de avsnitt som berättas i förstaperson, och även om jag kan förstå tanken med att beskriva Esteban Truebas tankar och perspektiv, med allt vad det innebär av våldtäkter och nazisympatier, så upplever jag att det bryter av alltför mycket mot det andra, det sakliga och fantastiska, för att fungera särskilt bra.
Likväl uppskattade jag Andarnas hus högligen; den är välskriven, lärd, fantasifull och för en dialog med såväl historien som framtiden som är mycket svår att ducka för.