Ondjaki, i översättning av Yvonne Blank, omslag formgett av Jenny Franke
124 s. Tranan 2009
I original på portugisiska O Assobiador (2002)
Det händer något besynnerligt när man fördjupar sig i det som, lite slarvigt kan jag tycka (”i stora världen utanför Sundbyberg där jag bor”), kallas världslitteratur. När man spanar bortom sin egen horisont finns det ett intertextuellt nät som tycks pågå i all oändlighet, som ett borgesianskt bibliotek. I angolesiska författaren Ondjakis (f. 1977) märkliga kortroman Visslaren återfinns i epigrafen ett citat av den kirgiziske författaren Tjingiz Ajtmatov som jag nyligen skrev om, men innan dess inte hört talas om. Det är till och med så att varje kort kapitel inleds med citat från författare från hela världen, jag antecknar frenetiskt namnen jag inte redan bekantat mig med under tiden jag läser.
Med en strindbergsk precision inleds boken:
Han kom i oktober, samtidigt som den här byns ihållande och tysta regn. Håret hängde i stripor utefter de magra kinderna, kläderna var genomblöta och tunga och hans förundran så stor att han var tvungen att kisa: regnet var lika blött som vilket annat regn som helst, men det saknade regnets inneboende egenskap att låta när det föll. Det var som att befinna sig mitt i ett tätt snöfall, och han öppnade munnen. Han smakade på vattnet, på dess blöta verklighet och satte sig utanför kyrkporten. Han hade aldrig upplevt ett liknande regn.
Att Ondjaki är poet råder ingen tvekan om och det finns en forsande potential i bokens första kapitel och dess rika språkdräkt. En man kommer till en by, han går in i kyrkan och prövar dess akustik med en vissling: ”tunn, men som ändå ekade genom hela den lilla kyrkan”. Snart finner han fyra korridorer vilka ljudet flödar genom och hans visslingar skapar ett nytt universum. Melodin gör prästen tårögd och ryktet sprider sig bland människor och fåglar så att själva fundamentet i byn luckras upp. Snart är alla drabbade av visslarens ljud.
Det är ett rikt persongalleri med en äldre kvinna som väntar på sin tredje sista smörjelse, en dödgrävare som ingen har att begrava och många fler som tycks hämtade ur vilken magiskt realistisk berättelse som helst. De tvinnas samman och dras allt närmare varandra i en sinnlig och kroppslig extas som, minst sagt, urartar. För mig förloras inledningens potential någonstans två tredjedelar in när tappar greppet om berättelsen och boken. Kalla mig för all del pryd, men jag slutar dras med när ”hela byn skälvde av fullkomligt osannolika stönanden” utan ände. Många gånger är den sexuella dimensionen i den här typen av berättelser en del av en känslomässig eller social stämning, ett något som leder vidare, men i Visslaren blir det själva målet. Visslaren kommer, han visslar alla upp i brygga, sen går han. Jaha?
Med ett bländande språk och stor potential att blåsa även mig av stolen får jag till slut konstatera att det tyvärr inte räcker för mig.