Niels Fredrik Dahl, i översättning av Gun-Britt Sundström, inläst av Martin Halland, omslag formgett av Kerstin Hanson
8 h 30 min. Natur & Kultur 2025
I original på norska Fars rygg (2023)
Ibland talas det om den manliga ensamheten[1. Det är inte särskilt kontroversiellt att påstå att ensamhet inte är något unikt för män heller.] som vore den ett nytt fenomen bara för att konsekvenserna av den tycks ha blivit allmängods. Kulturen och våra respektive familjehistorier är fulla av förfäder med bekymmer att knyta an till andra på meningsfulla vis och det kan mycket väl vara något som går i arv. Norske författaren och dramatikern Niels Fredrik Dahl (f. 1957) sätter i den autofiktiva romanen Fars rygg ord på hur tre generationer män levt sina liv i skuggan av fäder.
Berättaren är stöpt i författarens form och historien börjar med hans farfar, konsekvent benämnd ”Domaren”, och hans far. ”Domaren” är en monumental man, principfast och trogen sitt ämbete. Han var domare vid de blandade domstolarna i Egypten och tjänstgjorde i Alexandria där hans fru hemskolade deras son till dess att sonen blev stor nog att först flytta till Norge och sedan börja i internationell skola i Genève. Plötsligt matchade det geografiska avståndet det emotionella och sociala. För varken första eller sista gången i historien skapade en faders undflyende gestalt både det där ständiga sökandet som bara en ofullständig frånvaro kan ge och merarbete för de anhöriga. Det blev Dahls fars lott.
Även om det är i ”Domarens” skugga vi befinner oss är Dahls sökande den efter fadern och en förklaring till det utanförskap som aldrig på riktigt upphörde, trots familj och vänner och ett utrymme att forma sitt liv. Dahl ville intervjua sin far, skriver han, men denne ville bara ställa upp om de bara skulle uppehålla sig vid de ljusare stunderna. Då är det inte aktuellt, och det framgår inte riktigt om fadern ändå ställde upp, men klart är att Dahl oavsett vilket gått till andra källor. Med varsam hand lyfter han fotografier, försöker att sätta motiven i sitt sammanhang, och det är en språkligt välavvägd roman som mer än en gång får läsaren att nästan känna texturerna i materialen. Det är lågmält och stillsamt trots att vi befinner oss inte bara i ett levt liv utan också i en turbulent tid med världskrig och nazisternas ockupation av Norge.
Någonstans i detta finns berättaren. Han är ständigt närvarande, en sökare och betraktare, som i stunder får tvinga i sig maten hans farmor lagat men annars blir suddig i konturerna. Kanske blir upplevelsen en annan om man har en relation till författaren Niels Fredrik Dahl, men för mig för mig bidrar otydligheten till en dimension. ”Domaren” var väl förankrad i omvärlden med viktigt jobb i en viktig tid. Ensamheten kan bara skönjas i de korta stunderna då han, trots allt, försöker förstå sig på sin son. Då är han verkligt vilse. Annars är det bara en ryggtavla han visar, ständigt på väg någon annanstans. För Dahls far kom han mer eller mindre till världen ensam, eller åtminstone så ensam man kan vara född av en mor. Det skulle dröja många år innan han fick en vän och uppväxten var bara i moderns och tjänstefolkets sällskap i ett land långt ifrån de som han kunde umgås med. Väl ute ur Egypten bodde han hos ett norskt par som förlorat sin son, ett utrymme han aldrig riktigt kan fylla ut, naturligt nog. Skidkläderna är för stora, scoutuniformen för stor. Och i Genève blir han det tredje hjulet i en fotoklubb för två, något han inte förstår förrän det är för sent. Ensamheten blir en så stark del av hans identitet och Dahl beskriver det väldigt fint. Sorgesamt. Berättarens otydlighet förstärker ytterligare faders frikoppling från världen.
Fars rygg är en roman som är lätt att tycka om trots att, eller kanske just därför att den ser läsaren i ögonen när den blottlägger sår och ärr, förlust och tomrum. Dahl gör, så att säga, litteratur av det.