Roland Paulsen
184 s. Bokförlaget Atlas, 2015 (2015)
Arbetsförmedlingen är enligt SCB Sveriges mest hatade myndighet. Det är kanske inte så konstigt; utsatta människor i en hopplös situation upplever att de i bästa fall inte får mycket till hjälp, i sämsta fall förnedras. I alla rimliga världar borde ett sådant system förändras, kasseras, raseras för att något människovärdigt ska ta dess plats, men i Roland Paulsens (f. 1981) reportagebok Vi bara lyder ser vi hur politiska beslut från både höger och vänster gjort Arbetsförmedlingen till ett mycket resurskrävande svart hål.
Jag var själv inskriven på Arbetsförmedlingen under förra året. Mycket lite förståelse tycktes finnas för min person och min bakgrund, men med stolthet berättade personen som skrev in mig att jag hamnade i den kategori människor som ansågs självgående. Därefter följde nio månader av blankett- och formulärskrivande som närmast för tankarna till ”Dårskapens hus” i Asterix 12 stordåd (1976). Då och då fick jag något brev om att jag gjort fel, vilket i åtminstone hälften av fallen betydde att någon annan i andra änden gjort fel. När jag frågade vad jag skulle fylla i de sanslösa aktivitetsrapporterna fick jag rådet att vara kreativ.
Roland Paulsens erfarenhet tycks ligga nära min. Trots påskrivet anställningsavtal och jobbstart om fyra månader påpekade hans handläggare vikten av att söka jobb, gå på möten och utföra andra, i sammanhanget, meningslösa aktiviteter. Paulsens beskrivning är mild jämfört med det många andra arbetssökande får utstå, men det illustrerar ändå väl den kontrollfunktion Arbetsförmedlingen numer har och den byråkrati som kommer på köpet. Och ingen, inte ens reformernas ivrigaste påhejare när de väl infördes tycks tycka att det blivit särskilt bra. De anställda utför, vill inte verka okollegiala, trots att missnöjet från de som faktiskt jobbar med det finns där.
Så, med fingerade namn och en ansats att undersöka vad som sker bakom kulisserna, helt öppen med sin föresats, ger sig Paulsen in i kontorslandskap och mötesrum och lyssnar på maskineriet. Han identifierar en ”funktionell dumhet”, understödd av illa fungerande rutiner och system samt ständigt förändrade direktiv. Att vara arbetsförmedlare är att försöka överleva med de till buds stående strategierna. Har man dessutom haft oturen att ha jobbat länge med det har man dessutom sett en funktion som behövs och i någon mån fungerat, förvandlas till ett monster ingen gillar. Lägg därtill att arbetet som svar på alla världens problem tillåter såväl Socialstyrelsen och Försäkringskassan skicka människor som med all tydlighet behöver annan hjälp till Arbetsförmedlingen. Två mantran återkommer: ”En inkomst löser alla problem” och ”Man kan ju inte få pengar utan att göra något.”
I någon mån knyter Vi bara lyder an till Paulsens tidigare Arbetssamhället (2010). Den blir snarast en presentation av de praktiska förutsättningarna av det som tidigare presenterats teoretiskt. All denna meningslöshet, koncentrerad i så hög grad till Arbetsförmedlingen, illustrerar väl problemen med arbetssamhället, men när Arbetsförmedlingen blir Sveriges mest hatade myndighet, mycket tack vare allt detta, så fortsätter företag att göra business på meningslösheten och ett i princip enigt politiskt landskap hejar ivrigt på. Här uppstår en komplikation som Paulsen berör i all hast, men som han gärna hade fått utveckla ytterligare. Att hans utgångspunkt finns i arbetskritiken är knappast någon hemlighet, och att han skulle anse att Arbetsförmedlingen är den värsta syndaren känns väldigt tveksamt. Den framstår trots allt bara som en konsekvens, ett symptom på något annat, ett blint rusande samhälle.
Vi bara lyder är trots allt en lättsam uppgörelse och ett målande reportage om vad som gick snett. Genom boken får vi en inblick i att det nog kan bli värre dessutom. Myndigheterna som ska skapa trygghet behöver stöpas om, men vilka politiker har ens viljan att prata om annat än arbetslinjen?