Kerstin Ekman
539 s. Bonnier Pocket, 2008 (2007)
Herr Olof rider genom skogen. Runt honom pockar älvorna på hans uppmärksamhet, vill att han ska dansa med dem, men Herr Olof vägrar, han ska gifta sig dagen därpå. I naturballaden förgiftas han och dör, men i Herrarna i skogen av Kerstin Ekman (f. 1933) får han nytt liv och rider med henne över 539 sidor essäer om skogen och männen som tycks ha befolkat den.
För i Ekmans djupt intellektuella och medryckande texter är det män som står i centrum, både generellt och en rad särskilda, såväl fiktiva som faktiska, som har eller haft en speciell relation till det landskap som en gång i tiden täckt merparten av norra Europa. Men runt det centrum som Carl von Linné, dubbla Rudbäck, Olaus Magnus, Sverre Sigurdsson och Carl Jonas Love Almqvist med flera utgör står träden täta, mycket tätare än vad de gör idag och med dem kommer både myter om vad som döljer sig i mörkret och ett mycket illavarslande nyttotänk. Ekman rör sig till synes obehindrat mellan litteraturkritik, historia och naturvetenskap, och trots så vitt skilda discipliner skriver hon med stor trovärdighet och integritet.
Som läsare står man förstås ödmjuk inför den djupa bildning som Herrarna i skogen visar prov på och jag kan inte låta bli att önska att den fick vara riktlinje för hur icke-vetenskapliga texter (som inte är fiktion då, även om det gärna får spilla över på romanerna också) ska skrivas: påläst, prövande och personligt. Okunnig tvärsäkerhet har vi fått nog av.
Även om herrarna befolkar skogen så är det Ekman själv som gör de verkliga avtrycken och det är inte mer än rätt. Hennes blick och erfarenheter går som en röd tråd mellan männen och mot slutet erkänner hon att Magnus Hendric Brummer är den av de döda hon oftast går i skogen med, målar hon samma bild som oundvikligen kommit för läsaren:
Vi går vidare, han med sitt ljumskbråck, jag med mina slitna fötter och ben. Men går gör vi. Det skulle bli för komplicerat att visa honom vad som nu finns att ta sig fram med. Jo, möjligen en cykel. Men jag skulle vilja berätta för honom hur man numera kan komma åt de dyrbara böckerna vars anskaffande säkert vållade honom bekymmer, fattig och avdankad officer som han var.
Ekman återkommer till platserna som varit viktiga i hennes liv och genom att läsa om skogen får vi även läsa om henne själv, både anekdoter och åsikter får tillbörlig tid och rum. Då och då blir hennes röst barsk, en brandskrift för skogen, mot ihåliga intressen vars kortsiktighet och dumhet inte bara utarmar naturen utan även oss människor (i den mån det går att skilja åt). Vem skogen tillhör är en återkommande fråga som ännu inte fått något tillfredsställande svar, varken utanför eller innanför bokens pärmar, även om Ekman undersöker olika svar.