Josefina Syssner, omslag formgett av Cia Björk
134 s. Nordic Academic Press 2024 (2024)
Kanske lever vi i apokalyptiska tider, men på många håll är det inte fråga om en omedelbar katastrof utan om en sakta krypande punktering som snart, åtminstone om den inte lagas, kommer lämna hela samhällen stående på fälgen. Josefina Syssner (f. 1973) är professor i kulturgeografi och har i Hoppfulla platser? undersökt hur de politiska företrädarna i orter vars befolkning minskat kraftigt sedan 1970-talet ser på hopp och framtidstro för den egna kommunen.
Syssner intervjuade tio kommunalråd i lika många kommuner. Kommunerna ligger i olika delar av Sverige och skiljer sig markant åt i storlek, men har det gemensamt att de tillhör landets till invånarantal minsta kommuner och har mycket glesbefolkade. I kombination med minskat befolkningsunderlag har det blivit svårt att bibehålla service (mycket av resurserna har också tagits från kommunerna utan att ersättas på rimligt vis) och delvis har bostäder lämnats obebodda då ingen längre behöver dem. Utmaningarna är med andra ord stora, men är de oöverstigliga?
Först, ett sidospår: På goda grunder, får man anta, har kommunerna och deras företrädare fått fingerade namn. ”Aleby”, ”Genås” och ”Österfors” företräds av ”Anders Hansson” och ”Veronika Davidsson”. Jag kan förstå att det görs och givet att det här knappast är att räkna som ett populärvetenskapligt reportage är det att föredra. Men, för mig som försiktigt nyfiken bidrar det till en känsla av att allt är artificiellt. Jag har åkt genom Lesjöfors i Filipstads kommun så många gånger, stannat till på Konsum, sett macken användas och rivas, och någon öppna ett kafé. Lesjöfors tillhör de platser i världen jag tänker på oftast. Och jag saknar närvaron i Hoppfulla platser?. Utan det ter sig såväl hopp som kris abstrakt.
Hur som helst! Förankrad i litteratur och forskning kring hopp dyker Syssner ner i kommunalrådens syn på hopp. Hon identifierar fyra typer av hopp: pragmatiskt, värdebaserat, strategiskt och radikalt hopp. Kommunalråden tycks främst vara intresserade av de tre första, för när de får frågan är hoppet främst en fråga om att få budgeten att gå ihop, och eventuellt att hoppas för att hur skulle det annars se ut? Kommunalråden är förankrade i den kommunala vardagen och när det kommer till det lokala är det svårt att tänka stort. Närmare till hands är att få åsikter om cykelställ och hastighetsbegränsningar vid skolan. Viktigt för somliga, men kanske lite futtigt när hopp som sådant skulle kunna leda till något annat. Det radikala, samhällsomvälvande hoppet om en ordning där kommunen inte bara håller budget utan placeras i ett system som tillåter den att blomstra sitter långt inne om det alls kan skönjas. Jag läser med en stigande frustration över att jag, boende i en förhållandevis välbefolkad och rik kommun, önskar mer åt dessa mindre kommunerna som hamnat i det gemensamma medvetandets periferi, men jag måste också akta mig så att inte mitt utifrånperspektiv tar över helt.
Hoppfulla platser? är nyttig läsning på så sätt att Syssner dels ger röst åt den typ av kommuner som nästan aldrig annars får utrymme, och dessutom i ett sammanhang som inte hänger upp sig vid den avfolkningskris som de ofta blir synonyma med utan i stället fokuserar på framtid och hållbarhet. Därför lägger sig också min frustration helt i bokens sista kapitel, när Syssner själv får kliva fram och skicka med sina tankar på riktigt, som motvikt till att ”hoppas på gradvisa förändringar i den statliga politiken”. Hon pekar på att lyfta fram den lokala nivån, låta kommunpolitiken bli en arena för nya sätt att bedriva politik på, att värna lokal ekonomi, att skifta fokus från konkurrens till samarbete över kommungränser och att i större mån ta hänsyn till att vi människor gör intryck på fler ställen än där vi är folkbokförda. Detta, om så bara detta, vill jag att alla tar med sig.