William Gibson
271 s. Ace Books, 1986 (1984)
William Gibson (f. 1948) sade själv att han trodde att Neuromancer, för att inte tala om honom själv, skulle avfärdas som en kopia på den nyligen släppta och omåttligt populära filmen Blade Runner (1982). Istället blev de, boken och författaren, nycklar till att definiera den mycket unga genren cyberpunk och romanen vann, som första bok någonsin, de tre stora science fiction-priserna Nebula Award, Philip K. Dick Award och Hugo Award. Hans eventuella förutsägelser tycks med andra ord ha gjort sig bäst i bokform.
I en någorlunda förestående framtid där multinationella företagen växt sig större och (lite) ondare och klassklyftorna är (något) större än idag blir (före detta) hackern Case plockad från missbruk och allmänt destruktivt leverne för att attackera en sofistikerad artificiell intelligens. Varför just han? En gång i tiden var han bäst, men när han stal från sin förra arbetsgivare förstörde de honom så till den milda grad att han aldrig skulle kunna logga in i systemen igen. Lyckligtvis är såväl artificiella implantat som utbyten av kroppsdelar vanliga och den nya uppdragsgivaren ser till att reparera Case innan operationen drar igång.
Märkligt nog är det mycket som känns igen från det vi idag lever med. Gibsons universum innehåller ett cyberspace (han myntade uttrycket) som till viss del liknar vårt grafiska internet och de virtuella verkligheter som rycker allt närmare är en naturlig del av världen i Neuromancer. Å andra sidan missade han förvisso marginella tekniska framsteg som mobiltelefonen, men sådana missräkningar vore inte särskilt konstruktivt att hänga upp sig vid.
Nåväl, romanen målar upp en rimlig men otäck värld som vi närmar oss här med stormsteg. Relativt laglöst och sociala ojämlikheter som uppmuntras av de stora företagen som vinner på det. De tycks omöjliga att besegra.
Power, in Case’s world, meant corporate power.The zaibatsus, the multinationals that shaped the course of human history, had transcended old barriers. Viewed as organisms, they had attained a kind of immortality. You couldn’t kill a zaibatsu by assassinating a dozen key executives; there were others waiting to step up the ladder, assume the vacated position, access the vast banks of corporate money.
Även om Neuromancer är tankeväckande som en förutsägelse eller problematisering av det som kan vara på väg, imponeras jag inte nämnvärt av varken språk eller handling vilka båda emellanåt är svårgenomträngliga och har en del skruvar som bryter mot den trovärdighet som annars bär upp boken. Det arv som den lämnat efter sig kan dock vara anledning nog att läsa den om man är intresserad av den typen av science fiction och spekulationer.