Elise Karlsson
216 s. Natur och Kultur, 2015 (2015)
När jag först hörde om Elise Karlssons (f. 1981) Linjen var det med orden att den handlar om någon som jobbar på kontor. Oerhört sexigt, eller hur? Jag kunde åtminstone inte motstå det.
Huvudpersonen och berättaren Emma går från en arbetsbefriad halvdvala där allt kretsar kring sömn och föda men inte särskilt mycket mer, till en kansketillvaro där det kanske är en intervju för ett kanskejobb till att slutligen överleva provanställningen och få jobb — tills vidare — på ett kontor. Emmas kontorserfarenhet ger henne alla svar på hur hon ska bete sig, vad hon ska göra och vad hon ska hålla sig borta ifrån. När en av hennes chefer bloggar om henne anonymt (men inte särskilt anonymt) är det inte utan att hon drabbas av viss fascination och när företaget sedan skär ner blir hon kvar och chefen försvinner. ”Jag måste klättra uppåt på de andras ryggar” konstaterar hon tidigt och med det fångar hon också hela arbetslinjen och dess otrygga anställningars kärna.
Linjen är en roman om den hårdföra arbetspolitik som färgat åtminstone det senaste decenniet och vad den gör med oss. Vad Emmas arbetsköpare producerar, om något alls, är egentligen oviktigt, så som stora delar av tjänstesektorn är, men arbetet måste vara effektivt för att hon ska överleva när andra accepterar att de nog kommer få sluta snart ändå. ”Jag måste spara min energi här inne. Kan inte slösa den på att formulera meningar jag inte får betalt för.” Inledningsvis beskriver Karlsson väl den tillvaro som arbetslösheten för med sig. Icke-tillvaron är ingen naturlag utan konsekvensen av politiska beslut, och den reducerar människan till sömn och föda.
Lika skarp är hon i sin beskrivning av det meningslösa arbetet (som inte heller det är en naturlag, vad som än påstås) och de strategier som krävs för att stå ut och de åtgärder som tas till för att hålla de arbetande i schack. När en av hennes kollegor blir befordrad och flyttad från rummet han delar med Emma till ett annat delat kontorsrum, men där han aldrig befinner sig i rummet samtidigt som den han delar med, blir hela arbetet en fråga om vem den andra är och vad hen gör när han inte är där. Kanske blir återigen en faktor som stjäl uppmärksamheten från viktigare saker, som frågan om vad arbetet är och hur människan får plats i det.
Jag känner igen båda delarna, och om jag tidigare skrivit om arbetskritik som sakprosa kommer den genom Linjen i form av en välskriven och läsvärd roman. Karlssons prosa är både medryckande och träffsäker i sin skildring av samtiden.