Malin Haawind, inläst av Charlotta Jonsson
9 h 45 min. Piratförlaget 2025 (2025)
Att följa upp den finfina romanen Den som följer en stjärna vänder inte om (2024) är ingen enkel uppgift. I Samla liv vänder författaren Malin Haawind (1980) blicken tillbaka till samtiden, om än med Nordiska museet som nav och fokuspunkt. För den som arbetar inom kulturinstitutioner av liknande slag finns det mycket att känna igen sig i och ta fasta på, om än att vi litterärt rör oss i gränstrakterna kring feelgood.
Boel ska skriva en avhandling inom etnologi och har valt att ha Nordiska museet, dess personal och verksamhet, som studieobjekt. När ingenting annat hos Boel tycks självklart är det åtminstone helt klart. Motvilligt tas hon emot av de arbetande och invigs i hemligheterna bakom kulisserna. Främst bland dem som lotsar Boel står Annika vars driv och lösningsförmåga på jobbet står i bjärt kontrast till maktlösheten inför dotterns ätstörning, men även den ständigt förbisedde och åsidosatte intendenten Oskar närmar sig Boel när värsta antipatin lagt sig. För Boel blir gränserna mellan objekt och subjekt snart väldigt grumliga, i synnerhet när museets jubileumsutställning riskerar att kantra innan den ens öppnat.
Redan i berättelsen om Ellen Key och Malin Blomsterberg visade Haawind att hon har en fin känsla för det mänskliga. Där handlade det i huvudsak om de två huvudpersonerna och deras samspel. I Samla liv går lite av det igen, men komplexiteten är här något mindre. Genom Boels förstapersonsperspektiv får vi kliva in i en person som är osäker och ologiskt på ett inte alltid så härligt men åtminstone sant vis, men redan när vi närmar oss Annika och Oskar blir figurerna plattare. Ibland blir det lite väl enkelt.
Som tur är finns det mycket annat att fascineras av i Samla liv, sådant som jag egentligen är mer intresserad av. Nästan varje kapitel rymmer någon tanke eller något frö som handlar om vad museum är, varför de finns och varför något alls ska bevaras. Titeln är ett av svaren. Och mellan sidorna pågår en diskussion som egentligen inte alls handlar om Boel, Annika, Oskar och de andra utan om vilken funktion kulturinstitutioner som Nordiska museet, eller varför inte biblioteken som är mig mer nära, ska ha, inte när allt funkar bra utan när det spelar någon roll på riktigt vad vi gör med vårt gemensamma. När det inte är ett nationalistiskt projekt (så som Skansen och Nordiska museet ändå började som, eller som vår nya kulturkanon sprang ur) utan en fråga om att inte glömma hela oss. Vid ett tillfälle diskuterar Boel och Oskar vad som egentligen skulle finns i en utställning om det svenska samhället. Det är bland de bästa styckena i hela boken.
Så, sammanfattningsvis, jag hade önskat (och kanske förväntat mig) fingertoppskänslan i berättandet från Den som följer en stjärna vänder inte om, men fick i stället en bok som nog egentligen har mer att säga mig, men på ett helt annat sätt. Läsvärd, tänkvärd, men man kan inte blåsa mig av stolen med varje bok.