Amy Leach
177 s. Canongate 2013 (2012)
Essäformatet ligger mig som bekant mycket varmt om hjärtat. Trots det är jag inte sen att medge att det inte är en genre som förnyas i någon större utsträckning. Man kan följa tydliga linjer från Michel de Montaigne till mina nutida favoriter, Rebecca Solnit och Fredrik Sjöberg och det skänker viss trygghet. Men trygga läsare behöver skakas om lite, kan jag tycka, och även om Amy Leachs essäsamling Things That Are inte är något smörgåsbord av fundamentrubbningar, så finns det ändå någonting här som inte liknar något annat.
Baksidestexten lyder i all enkelhet: ”This is a book about the universe which begins with a swimming salmon and ends with the starry sky.” Det är framförallt en illustration av den drömlika lekfullhet som präglar hela Things That Are. Leach utgår främst från naturvetenskaperna och inleder med en text om laxar och den av påven till fisk utsedda bävern. Därifrån arbetar hon sig så sakteliga förbi djur och biotoper tills hon svävar ut i den stora skalan och berör fysiken bakom himlakropparnas rörelser.
Om det är något som ligger boken till last är det möjligen att Leach sällan dyker särskilt djupt i sina ämnen. Detta kompenserar hon med ett lekfullt perspektiv som sällan syns i de verklighetsnära genrerna. Det pendlar mellan sagoskimmer (som när hon pratar med en promenerande mal om varför hen inte flyger) och drastiska beskrivningar (”However, plastic bags can also be transformed by their location: in the water they become handsome like the moon, so that sea turtles mistake them for moon jellyfish and eat them. Eating plastic bags instead of jellyfish saves the turtles’ eyes from swelling shut on account of tentacle sting. But plastic causes terrible eater’s indigestion and generally kills the mistaken turtles.”) på ett sätt som inte bara är mycket underhållande utan dessutom skapar någon typ av spänning i texter som generellt sett lider en oerhörd brist på just det.
Mycket av magin med Things That Are sitter i formuleringarna. Därför kostar jag på mig ännu ett citat, denna gång om den nya zeeländska takahen vars tillvaro förändrades drastiskt när människan tog hermeliner till öarna:
But the crusher beak affixed to takahes is not only irrelevant. It is also a problem: it is bright scarlet as well as fierce, twice too glorious for life in the grass. The takahe must be aware that her beak is so red, for when a hawk flies over, she puts her face to the ground, or she hides her beak under her wing. A long time ago, the takahe stopped flying, but fortunately she still has wings: if you decide to stop flying, it is wise to hang on to your wings, for you may need them one dat when one of your qualities turns dangerous. So while the takahe may not have the chance to feel anything analogous to what penguins feel when swimming, and ostriches when running, and frogs when flying, at least she has a small wing under which she can hide her talent, lest the hawks fall upon her.
Leach har i Things That Are i hög utsträckning lyckats överföra glädjen till naturvetenskapen i text. När jag läser blir jag nästan som barn på nytt, sugen att försjunka i min färgglada djuratlas som ännu ligger kvar i källaren.